dum och ung

- men titta ut genom fönstret! hela världen är poesi, hela staden och fotbollsplanen bakom fritidsgården. våran nya tjocka granne med träskor som du hatar, till och med han kan bli vacker om man klär honom i ord

alla klär vi i rätt ord

tänk om jag kunde skriva om världen från början, kapitel ett, precis som poesi

från scratch 

han hör inte. eller så kanske han hör, han diskar i varje fall.  bland tekoppar och spagettihögar söker jag honom, han jag tror ska finnas där i alla fall ibland

men jag har lärt mig nu 

det finns de som klär i prinsessdrömmar, de som vågar hoppa till och med till världens ände utan att ångra sig titta bakåt ens 

men inte han 

och redan vid lunch hans ryggtavla mot soffryggen mitt hjärta utanför fönstret 

Det finns saker jag alltid varit rädd för, 

saker som de flesta nog känner igen sig i, om så en smula. 

Som att sätta sig på ett tåg hemifrån åt helt fel håll till en helt fel stad. 

Att gapflabba vid fel tillfällen, så som begravningar, dödsdömda tillfällen osv osv.

Men det finns rädslor som har blivit till verklig ångest, 

som inte bara dyker upp två gånger om året, utan som jag bär med mig varje dag. 

Jag har till exempel fruktansvärd skräck för att jag ska ha dissat bilbältet i bussen på morgonen när jag är på väg till skolan, och har otur att krocka just DEN dagen. 

Då tänker väl alla att det finns en superenkel lösning på problemet, att bara ta på sig bältet varje dag och slippa ångesten? 

Men då kommer vi till rädsla nummer två. 

Eftersom jag lider utav panikångest så har jag numera väldigt ont av att vistas i tätbefolkade miljöer. Saker som festival som inte varit så jobbigt tidigare, känns väldigt mycket jobbigare nu. 

Det resulterar i:  att jag har ont av när bussen är full till max, när folk står i gångar och man har arslen i ansiktet vart man än vänder sig, DÅ får jag panik om jag måste röra mig det minsta. 

Så som en enkel grej att baxa av sig halsduken, sätta på mig bältet och rätta till min väska känns hur omöjligt som helst ibland.

Direkt får jag känslan av att det kommer hända något, jag kommer sitta fast,

alla kollar på mig, alla kan läsa mina tankar när jag sitter där. osvosv. Därefter kommer hjärtklappning och allt äckelpäckel som ett brev på posten. 

(Somliga förstår, andra inte)

En annan rädsla som också blivit något utav vardagsångest är min skräck/fobi/rädsla för att bli övergiven. Att bli bortglömd, utav vem som helst och alla i min närhet. 

Det är något jag arbetar ständigt med att skjuta undan, känslan av att folk antagligen hittar någon bättre än mig. (för samtidigt vet jag ju någonstans att det bara finns en av mig.)

Det värsta med att känna sig oduglig är att man framstår som så liten,

om så bara i mina egna ögon, och det är hemskt. 

Det säger ju sig självt att det slutar med att man får en helt förvrängd självbild,

och börjar tro på saker man går och inbillar sig. 

Lyckligtvis märker jag att det går bättre och bättre. Ett framsteg för mig kan tex vara något så litet som att jag INTE tänker att personen som sitter bredvid mig på bussen tänker negativa tankar om mig. 

Självklart så har jag stunder då allting på något sätt klarnar, 

då jag skrattar åt allting som jag nyss skrivit, och älskar mig själv som jag borde varje dag. 

För egentligen är jag ingen bitterfitta som hatar mig själv. 

Egentligen är jag ju Frida som tycker och tänker och som vågar,

faktiskt.