dum och ung

min mor 

har ett sår 

som ingen annan ser 

ett förgånget 

och något otalt 

med en gud 

som egentligen inte finns 

Jag mår bra ikväll, det gör jag. Jag mår bra och har skrattat hela dagen, det värker till och med lite i magen.

Det har varit klarblå himmel hela dagen, och inte ens när jag var på väg från bussen hem vid halv sju var det mörkt. Solen hade inte hunnit gå ner än.

Det har varit en precis såndär dag då allting känts lätt. Mycket lättare än molniga dagar.

Men det märks så tydligt, att även fast jag känner mig mycket bättre och friskare,

även fast jag slipper det dåliga samvetet efter varje måltid, så ligger det under och gnager ibland. 

Jag vet att jag inte är tjock, jag vet nu att det inte spelar någon roll, att det inte hänger på vikten.

Men det verkar som om en del av mig vägrar släppa det. Så korkat.

För nyss när jag äntligen tvättat bort mitt smink stod jag där, likgiltig!!!!!! framför spegeln, drog i ansiktet hit och dit. 

"Har jag inte blivit lite rundare i ansiktet? aa det är klart, har ju ätit ganska mycket de senaste dagarna.." 

Jag gör mig själv ledsen. Så töntigt, tänker jag någon minut senare, och försöker släppa det. 

Jag sätter ett stort + för mig idag för att jag redan slutat älta det, och en liten kram till mig själv. 

Nu

Kanske var det något slags rop på hjälp. Ett hjälp som jag egentligen inte alls ville skulle varken höras eller synas. 

Det har alltid varit så bekvämt att hålla saker inom sig, lägga sig till rätta i det miserabla och hålla för både öron och ögon.

Men eftersom jag ändå haft någon slags tur på min sida så går det sakta men säkert till det bättre. För jag blundar inte längre. Jag vägrar. 

Jag vet inte hur eller när allting startade. Vet inte orsaken till varför jag blev någon helt annan inuti och gick emot allting jag tidigare stått för. 

Vet inte när jag började smyga ner maten i papperskorgen och låg vaken med kurrande mage om nätterna. Jag vet inte när mitt förstånd slutade orka stå emot. 

Men en sak vet jag, aldrig aldrig igen. 

Om man öppnar sidan 150 i min dagbok eller kanske 240, står det noga skrivet datum och vikt. Vad jag gjort för att förtjäna min kvällsmacka och hur många glas vatten jag druckit under dagen. Jag tvingade mig ut i regn och kyla, sent på kvällen så jag slapp synas helst. En kväll jag minns speciellt mycket är för två år sedan i Februari. Det var satans kallt ute men som alltid (då) trotsade jag snön och gick min vanliga långpromenad. Det slutade med att jag hamnade ute i Ytterby  där de höll på att bygga om för tillfället. Av någon anledning fick jag för mig att en gubbe som gick efter mig på gångbanan förföljde mig. Fy, det var kolsvart ute och hade det här varit idag hade jag aldrig ens tagit den där promenaden. Speciellt inte själv. Sjukt. Det slutade i alla fall med att jag sprang hela vägen hem. 

Vet ni vad det värsta med en ätstörning är? Att man förändras så otroligt mycket med den. Man blir tråkig, grinig, trött, irriterad och minst sagt deprimerad. (Förutom när vågen visar två kilo mindre.) Det tär på en att varje gång hitta på en ursäkt varför man inte kan hitta på något eller gå på bio. För det enda som existerar i ens huvud är mat. För hungrig är man, som fan. Och bio betyder godis eller popcorn eller läsk = fett och död. Och de nätter jag väl somnade tillslut drömde jag oftast om mat, Om hur gott det var och hur jag njöt, och hur jag slapp det dåliga samvetet efteråt. Jag gick ner 11 kilo den våren. 11 kilo som för mig knappt syntes. Men hur skulle jag kunna sett det? Jag som blev äcklad så fort jag såg mig själv i spegeln. För det hjälper inte hur många kilo du tappar, hur byxorna tillslut sitter lösare och lösare, det hjälper inte. Du mår inte bättre, du blir inte snyggare, du märker ingen skillnad.  Den skillnad du märker är antagligen att du har blivit ännu mer enstöring, hur du blivit ännu tröttare och tappat lusten till absolut allting. 

Så trött var jag, på att aldrig aldrig kunna äta en liten tugga ens, utan att må dåligt efteråt. Att sitta med min ensamhet och gråta för jag skämdes så. För allting. 

Jag kanske fortsätter någon annan dag, då jag orkar. 

Mest vill jag få ur mig allting för att det är skönt att bara få skriva ner allting, bearbeta det. 

Men också för att folk ska förstå hur det hade kunnat sluta och hur det tyvärr slutar för allt för många idag. 

Det finns saker jag alltid varit rädd för, 

saker som de flesta nog känner igen sig i, om så en smula. 

Som att sätta sig på ett tåg hemifrån åt helt fel håll till en helt fel stad. 

Att gapflabba vid fel tillfällen, så som begravningar, dödsdömda tillfällen osv osv.

Men det finns rädslor som har blivit till verklig ångest, 

som inte bara dyker upp två gånger om året, utan som jag bär med mig varje dag. 

Jag har till exempel fruktansvärd skräck för att jag ska ha dissat bilbältet i bussen på morgonen när jag är på väg till skolan, och har otur att krocka just DEN dagen. 

Då tänker väl alla att det finns en superenkel lösning på problemet, att bara ta på sig bältet varje dag och slippa ångesten? 

Men då kommer vi till rädsla nummer två. 

Eftersom jag lider utav panikångest så har jag numera väldigt ont av att vistas i tätbefolkade miljöer. Saker som festival som inte varit så jobbigt tidigare, känns väldigt mycket jobbigare nu. 

Det resulterar i:  att jag har ont av när bussen är full till max, när folk står i gångar och man har arslen i ansiktet vart man än vänder sig, DÅ får jag panik om jag måste röra mig det minsta. 

Så som en enkel grej att baxa av sig halsduken, sätta på mig bältet och rätta till min väska känns hur omöjligt som helst ibland.

Direkt får jag känslan av att det kommer hända något, jag kommer sitta fast,

alla kollar på mig, alla kan läsa mina tankar när jag sitter där. osvosv. Därefter kommer hjärtklappning och allt äckelpäckel som ett brev på posten. 

(Somliga förstår, andra inte)

En annan rädsla som också blivit något utav vardagsångest är min skräck/fobi/rädsla för att bli övergiven. Att bli bortglömd, utav vem som helst och alla i min närhet. 

Det är något jag arbetar ständigt med att skjuta undan, känslan av att folk antagligen hittar någon bättre än mig. (för samtidigt vet jag ju någonstans att det bara finns en av mig.)

Det värsta med att känna sig oduglig är att man framstår som så liten,

om så bara i mina egna ögon, och det är hemskt. 

Det säger ju sig självt att det slutar med att man får en helt förvrängd självbild,

och börjar tro på saker man går och inbillar sig. 

Lyckligtvis märker jag att det går bättre och bättre. Ett framsteg för mig kan tex vara något så litet som att jag INTE tänker att personen som sitter bredvid mig på bussen tänker negativa tankar om mig. 

Självklart så har jag stunder då allting på något sätt klarnar, 

då jag skrattar åt allting som jag nyss skrivit, och älskar mig själv som jag borde varje dag. 

För egentligen är jag ingen bitterfitta som hatar mig själv. 

Egentligen är jag ju Frida som tycker och tänker och som vågar,

faktiskt. 

• Smygtitta på folks sms när dem sitter bredvid mig på spårvagnen. 
• Gråta till sorgliga filmer. Eller fina. Eller roliga. Eller hemska.
• Sitta uppe istället för att sova.
• Tugga is. 
• Jordlukten som uppstår utav vår och sommarregn. 
• När kvällarna blir ljusare och man slipper gå hem i totalt mörker klockan 5 på eftermiddagen.
• Skratt
• Fina böcker.
• Med fint innehåll.
• LUKTA I BÖCKER
• Skorpor.
• Katter

det är Januari ute januari inne januari i mitt sinne

och någonstans bakom en sten tittar vitsipporna redan fram 

jag hoppar och skriker tar cykeln ut i skogen badar bland dem 

lovar att ta hand om dem lovar att jag är en av dem att 

i ett land av sten går det att blomma till och med i grus och 

40 minus 

men just när jag lever igen när jag tror jag vet

just då 

det snöar i flera dagar och ingen går utanför dörren hämtar posten ens

och jag

jag under snötäcket du i sängen bara ett samtal bort men 

du ringer inte

det är okej okej med mig jag har ju vitsippor och vantar och

kanske till och med ett hjärta äntligen

jag drömmer fortfarande också drömmer flera nätter eller om det är dagar 

jag har ingen aning allt jag vet har jag glömt 

täcket är så tjockt. 

och snart is snart växer världen över mig tränger in från alla håll och jag 

glömmer att universum finns och vi också

allt det 

som finns 

existerar inte 

för än vi ser det 

och 

jag 

jag är grå

i en stad full utav betong

med ett fjärilshjärta

men jag hör inte hemma här 

jag hör hemma i en saga någon annanstans

hör hemma bland kakdrömmarna sänghimlarna 

fåglarna på nattduksbordet

och när du somnat om kvällarna

när jag tänkt sönder alla tankar

skrivit alla brev

 när din ryggtavla syns bland täckvalven 

smyger jag upp igen

lägger hjärtan i dina jackfickor bakar sockerkakor tills du vaknar utav lukten säger

älskling lägg dig igen säger älskling och älskling men jag hör inte 

och du ser mig inte 

jag är grå 

grå i betongstaden

men det finns städer jag glömt namnen på 

i länder jag aldrig besökt

där allting hade kunnat vara så enkelt

där vi trasslar in oss i varandra

och aldrig någonsin behöver trassla ur oss 

igen 

klockan slår omöjlighet 

om du var här nu

och inte milen ifrån mig

 bland snöstormar och vintersagor

om du var här nu 

nära

om du kände mina hjärtslag