dum och ung

hade kunnat vara en pissmorgon. har spytt halva natten. magen in och ut ner i toaletten och väntade på att något av annat ursprung skulle komma upp. it didn't. är även trött på människors oförmåga att glädjas med andra, iaf ens vänner. jag som trodde du skulle le och skratta och vara glad. inte ett tunt statement om hur värdelös och obegåvad jag är. du ska veta att livet handlar om en jävla massa tur. antagligen är min fria vilja lite lika lite fri som din och vänj dig vid det. men du borde åtminstone kunna se mig i ögonen och tycka om mig för det jag är.

MEN trots allt är det ingen pissmorgon. det är en morgon som får mig att känna mig sommarpirrig och vårkär på nytt. det är något som händer i kroppet när solen lyser trots att klockan inte är nio ens. edward sharpe & the magnetic zeros kommer till way out west och jag ska dansa tills jag inte känner mina fötter längre.

det verkar inte som ni förstår det är inget som blir mindre med åren, inget som glöms bort det är det som kommer mellan, det som skaver mot revbenen när alla springer med brunbrända ben och man blir påminnd om att man aldrig blir som dem. och att det gör ont.

- om att se också det som är jobbigt om att tro också på det som känns omöjligt om att hoppas också på det som sviker för om sanningen ska fram så kommer du bli sviken. Du kommer känna dig ensammast i hela jävla universum och du kommer vilja dö. Självklart kommer du vilja dö. Jag har två val. Två val. Antingen kan jag leva här och försöka och må jävligt bra ibland och vilja slå huvudet i gatan nästa sekund. Eller så kan jag lägga mig under jord direkt och inte bli mer än glömd. Jag tror jag väljer att försöka, - också med det som känns onödigt. Meningslöst. Vad annars? jag älskar dig

Ni kan skratta åt mig för att jag skriver det här, eller titta på mig med äcklade ögon efteråt. Jag bryr mig faktiskt inte. Anledningen till varför jag skriver det här är för att jag haft en klump i magen. En klump som faktiskt på riktigt, har växt. Och för att klumpen måste ut. Nästa vecka. Jag skriver det här för att jag inte orkar prata med alla och för att jag vet att många som känner mig faktiskt tittar in här, och för att jag inte orkar förklara det för alla. Det är väl ingen stor grej egentligen. Men jag trodde, naiv som jag var, att det skulle kännas lättare. I dag var jag på ultraljud. Sex veckor gammal i min mage och det känns konstigt, kontsigt att om jag skulle låta det vara kvar där så skulle jag ha en stor mage i sommar, under blommiga sommarklänningar. Men nej. Sex veckor och nästa vecka ska det ut, blöda ut ur mig. Som en flodvåg ur mitt sköte, och det ska göra ont. ja, jag har svårt för verkligheten för tid och rum och att allt har ett slut det ska blöda ut mig en flodvåg ur mitt sköte ett blodigt lakan under ett känslokallt inre jag ska tillhöra landstinget och han ska hålla min hand

Väldigt, väldigt snart ska jag göra någonting som känns väldigt väldigt svårt. Det gör ont både psykiskt och fysiskt att ens tänka på det och jag vet inte om jag kan svälja verkligheten om den visar sig vara någonting annat. Vet inte vad för alternativ som finns mer än galgen, nej. Vet inte hur det går till det här med att allting växer till stora smörjor som blir kämpigare och kämpigare att ta sig ur och jag vet inte hur det har gått till när jag gått från den positiva till den cyniska bitterfittan i min klass som i tystnad sitter och föraktar, sakta men säkert dör inombords. Jag vet att det är mitt eget fel, att jag inte kan ta tag i saker och ting i tid. Att det läggs på hög som böcker tills det bara rasar alltihop på samma gång och det sköljer över mig. Antagligen skriver jag någonting här sen om glädjen, eller den totala förtvivlan.