dum och ung

... åker till Italien den 20e september & är lyckan själv just nu.
åker till italien och ska njuta av varenda sekund, suga åt mig av landskapen och fina middagar.
så, HA, in your face.

Låt aldrig någon få dig att tro att du inte förtjänar att må bra, låt aldrig någon trampa ner dina fina blåbärsstigar med smutsiga stövlar utan att visa dem efteråt. låt aldrig någon tala om för dig vad du borde göra med ditt liv. vår tid här är allt för kort och värdefull för att lyssna på vad andra tycker du ska göra med ditt liv.

jag är så trött på alla krav. krav som förvisso inte sägs högt mellan dessa väggar utan som viskas, läggs in i meningar mellan rader lite här & där. som för att det skulle påverka mig till att välja min väg när allt ni gör är att dra mig mellan två punkter. att borde och att vilja.


ni ska få se att min väg är inte er väg.
men den är förjävla bra för det.

måste ju kompensera min fulbild nedanför med två lite fräschare. jag menar, internet får ju inte tro att jag är ful.

- internet gör alla snygga. har du akne kan du ps:a bort det, har du fett kan du dölja det, är din ansiktsform konstig finns det tusentals knep som gör att man inte tänker på den.

försökte döda min finne förut. det gick verkligen inte bra. börjar tro att det växer något djur i den, en liten alien som snart kläcks när jag nanar min skönhestsömn. då är frågan: VEM har haft en sånhär äcklig böld i ansiktet? det måste vara något som växer. bergis.
ingen bild kan göra den rättvisa men:





ser ni hur den äter upp mitt ansikte?

och om någon tänkt slänga iväg en kommentar om att det finns viktigare problem att lösa här i världen, som svält och fattigdom kan tänka på det nästa gång ni äter. just det, ät upp allt, tänk på barnen i afrika. eller ät inte över huvudtaget, skicka ner din tallrik med pasta till alla biafrabarn.

Farmor ska laga middag till mig idag. hon är världens finaste tant.
inte för att hon direkt är fokuserad på att jag är en svag liten flicka just nu som behöver all energi och medömnkan hon kan få, utan för att hon bara är bäst helt enkelt. och grymmast.
min hobby de senaste två veckorna har varit mat. jag skulle aldrig ha börjat med mina p-piller igen.
min kropp har jävlats med mig sen dess. är ett nervvrak och en bitterfitta som sakta men säkert går upp tre kilo om dagen. sakat men säkert. näe va i helvete?

Det är näst intill ett mirakel att jag skriver här nu. dels för att jag har ont och dels för att jag är så trött att bokstäverna på skärmen flyter ihop lite då och då. har dock funderat på om jag inte bara gillare, slipper andra hallucinogena tunga droger, kan bara gilla läget och flyta med, glida liksom. dessutom smyger jag med detta nu. jag gör förbjudna saker.

vad är det jag vill ha sagt?
kom till insikten nyss att det är ok att ha en blogg om man har något riktigt att skriva om.
det är ok att ha en blogg om du pluggar utomlands och har intresserade vänner här hemma som vill veta vad som händer i ditt liv bortom de trista gråa motorvägarna här.
det är ok om du är en ambitiös grafisk designer som kan gynna världen med härliga motiv.


men det är fan inte ok att ha en blogg när man bara gnäller om allt.


ja, det var väl det.

jag har en finne på hakan
en såndär som spränger skallen
huden töjs ut till max innan det bara spricker och rinner som ett äckligt jävla kladdigt hav.
en jävla vulkan under huden, en underjording som lurar och tror att bara för att den "inte syns" (fast den gör ju det. som satan.) så finns den inte. "syns jag inte så finns jag inte"
jag har en finne och det är väl inte där problemet sitter egentligen. jag vill bara inte gå utanför dörren tills jag vet att jag får kyssa dig. utan en vulkan i min haka då. såklart.

I dag är en underlig dag. jag börjar tro att jag har minst 4 personligheter. tänk att det vore kanske positivt om det inte var för att de lägger krokben för varandra, sliter den ena i håret och sparkar den tredje i magen medan den fjärde redan ligger på marken och spyr.

hela kroppen säger åt mig att gå utanför dörren, gå på promenad! njut av sommaren och allt det vackra i vardagen! men kallas det inte vardag för att det ser ut som precis var dag? min vardag här hemma är en film på tvn, glömma plikter och förbindelser och oroa mig över min (någostans) befintliga framtid. som ska komma, väldigt snart. ibland tror jag allt att den knackar på ytterdörren. och vardagen är inte menad att vara vacker. då skulle semesterdagarna eller natten i dina armar inte vara sådär vackert alls. utan bara som vilken dag som helst, som var dag.


köpte nyaste numret av cosmopolitan på willys förut (exotiskt) '
tänk att man kommer till en viss gräns (fast än man inte tror det!) i ens liv då man börjar inse att deras självförverkligande råd och rön faktiskt kan hjälpa en. med rätt inställning. för det är ju det, jorden blir en ganska fin plats att bo på. med rätt inställning.

läste precis att päls är en stor notis i modevärlden till hösten och vintern igen.
jag bara ber till högre makter att människor för en gångs skull tänker med hjärtat. eller att de bara har något över huvudtaget. och snälla, argumentet att vi bar päls och klubbade ihjäl djur på stenåldern håller inte.



nu har jag inte tid ensam med mina tankar längre tydligen.
min syster var tvungen att komma hemifrån, och då är hit ett bra ställe att rymma till.
jag tror de har problem, hon och mannen hennes.



(för en gångs skull är det jag som flyger ovanför marken lite.)

För trött för att sova för att lägga huvudet på kudden och få blunda för allting i några sekunder. vad är det jag vill blunda för egentligen? vad är det som händer och vad är det som suddas bort? jag tror inte det finns så många svar förutom de jag själv bär runt på. omkring med lite lättare axlar på bussresorna fram och tillbaka, tur och retur, alltid på väg någonstans men aldrig där vilan finns. bara en fuktig fitta eller en hård kuk.
men om jag vill ha något mer då?

vill ha mörka höstkvällar tätt intill dina andetag i parken vill leva bland löven och in under och få vara nära. bara vara nära. få känna och få kunna berätta allt, för någon. någonsin. kunna visa världen i min bröstkorg och du skulle vagga mig till sömns. om det var höst nu och jag levde i dina armar.

På bussen hem från stan idag luktade det vinyl.
vinyl från när jag sprang med småbarnsben och stoppade ner min nos bland pappas ölbackar med skivor och tittade fascinerat med små klotrunda havsblå bebisögon. eller ja, bebis och bebis. jag förstod i alla fall att den där lukten var det något speciellt med.
det luktade vinyl idag och jag blev sentimental, lite småsorgsen och ändå upprymd utav lycka inombords.


jag tänker på hur jag blivit den jag är idag. på gott och ont. på alla kvällar jag längtade mig själv bort till något som skulle komma år senare, längtade bort tiden tills dagen man började sjuan och var cool som fick stanna ute två timmar längre än i sexan och jag kommer ihåg när man gick med mamma på stan. då var man glad, eftersom man alltid fick något "lite dyrare". jag kommer ihåg mina första converse, hur jag nästan grät utav lycka. de var rosa. dyrbarare ägodel hade aldrig fyllt mina händer.


sen tänker jag på hur lite jag uppskattar sådant nu för tiden. alla par converse jag slitit ut nu, hur jag njuter i stunden jag köper dem men inte dagen efter. inte ens en timma efteråt känns det så där bra som det gjorde då världen på något sätt var ny, för sex år sedan. hur ser man allt med helt nya ögon igen? kan någon lära mig.



i morgon åker jag till arvika. mitt motto där ska vara att se allt som om det vore för första gången. vänner, mat, vin och bra musik. och inte vara rädd för någonting, någonting alls.


(fin låt)

Hittade en väldigt intressant/bra/meningsfull nyhet i Kungälvsposten.
det är ju tur att de har humor iaf, i brist på bra nyheter.
(observera att detta är ett återkommande faktum i denna tidning.)




Höll på att dö utav värmeslag, då gick jag och helena runt bohus fästning endast för vi ville se några getter och får. stackars får så vi skulle posa och kela. de var inte så gosiga som de ser ut, tyvärr. mer stela liksom, små stela ben och ullet var inte alls så där ulligt. bara jättestort och hårt och stelt. och säkert jättevarmt :(


den här bilden tycker jag blev jättebra. kände mig otroligt cool efter.


här försöker jag gosa. det gick inte så bra.


helena försöker gosa. det gick inte så bra.




sen satt jag på en svettig buss in till stan, hinner repa typ ingenting för min kära far ringer och förklarar att jag måste sätta mig på bussen hem igen eftersom jag glömt min nyckel och han vill inte att jag ska sova under bar himmel inatt. han är bra fin min pappa.
så nu sitter jag och kollar på mitt egna lilla får som ligger i sängen bredvid mig. betydligt gosigare och sötare. och latare. och lisa är på väg hit. jag bad henne ta med popcorn och ett liv. popcorn blev svårt sa hon, så jag hoppas hon kommer med ett nice liv i alla fall.

vill inte sova, är så satans tråkigt.
vill inte sova och slösa tid när staden sover och man äntligen får tid med sig själv. eller? eller?
vill inte sova. lyssnar på the tallest man on earth och försöker ta på lyckan. det är svårt men jag tror jag är nära ibland. snuddar med lillfingret.

och allt handlar om att suga kuk
är lite trevlig
går upp tre timmar för tidigt
allt handlar om att suga kuk
och vara nöjd med det
det är väl helt ok
lite salt i munnen
lite äckligt på kvällen
när man precis borstat tänderna
men allt
allt handlar om att suga kuk
och nöja sig med det
vem bryr sig om lönen
vem bryr sig om barnen
vem fan bryr sig om mig
allt världen bryr sig om
är att suga
eller bli avsugen
alla krig handlar om att suga kuk
usa är ett land precis som alla andra
och sverige med för den delen
vi suger kuk
slickar röv


och det är väl det

Man vill beskriva hur vacker världen är tills man en kväll inser att den är ful. ful, grym och bara otillräcklig.
man vill skriva om hur människor får en att bubbla utav lycka, tills man en dag vill spy över alla som kommit med löften och sedan brytit dem i tusen bitar minst, mitt framför ögonen på en.


man vill berätta om hur vacker han var, ståendes naken framför mig på golvet. man vill, MAN VILL, tills man till sist fattar att han är precis som alla andra. en idiot, en pojke fast i en mans kropp och ber ingenting mer än att få bli avsugen sen inte ens ett god natt eller en blick. bara svettig hud mot varma kuddöverdrag.
man inser då och önskar att man hade slagit ihjäl någon på plats. att människor kommer alltid svika en, och jag kommer alltid svika själv. man lever aldrig som man lär och det finns inga ursäkter längre.
och man inser att han inte var vacker den natten, och inga andra nätter för den delen heller.
man inser att han var ett äckel precis som alla andra. precis som mig själv. ett jävla äckel som tigger om att få bekräftelse. eller bara få knulla. för det är väl det allting går ut på? vi är trevliga i kön till bankomaten, tänker att om jag är extra klämkäck idag får jag ligga. då kommer han ligga med mig! någon låtsas bry sig om vad jag gör om dagarna när han bara vill sticka in den sen gå därifrån.


"man accepterar det man inte kan förändra" den som någonsin kom på det citatet borde skjutas. eller plågas i hundratals år. jag accepterar inte att du ger mig en värld sen tar den ifrån dig när du går. jag accepterar inte att folk våldtas när de går en lång ensam väg hem i mörkret. eller kanske mitt i stan med publik som accepterar det, tänker kanske att de inte kan förändra flickan som får kuk i mun och grus i håret tänker att det är bäst att acceptera att så är världen, detta är 2000-talet. då får man skylla sig själv om man har för kort kjol.



och du borde skjutas med, för den delen.

"det finns så mycket
i oss själva
som vi aldrig skulle beställa på postorder"  skriver bob hansson.



det kan nog inte bli mer rätt. det finns så mycket jag aldrig skulle beställa på potsorder om jag fick välja. kanske en värdelös bok eller en köksmaskin. men mest utav allt skulle jag skippa det där som skaver inuti och som gör mig feg, mesig och jävligt svensk. vad är svensk? tänker du. fan vet jag. tänker jag. men jag tänker även att det stämmer så bra bob, det finns så mycket i mig själv jag aldrig skulle beställa. varken på postorder eller i baren.

 

vi delar ett möte
ett vackert sådant

likt två tungor i vinden
och du
du dränker dig i mig

fast än ögon hålls slutna
vet vi att sista bussen gått
och vännen
jag tror att du är vacker i kväll

man vill säga
ord som känns som
klibbar i gommen
men
jag är trött
så trött på att
 bli så rädd
för att förlora ett hjärta
man aldrig ens somnat intill

 

i den här staden
finns inga tunnelbanor att kyssas i
inga gatuhörn att dela någonting
med någon

någon

 alls

önskar så att jag sket i det sociala spelet fullständigt, att jag hade en diagnos som gjorde att jag sket fullständigt i alla BORDEN eller MÅSTEN. jag borde inte höra av mig, men jag vill. jag borde kunna skicka iväg ett simpelt sms, det har väl ingen dött av någonsin? eller jo. jag lär nog dö samma sekund som jag ser att det har kommit i väg.
jag borde ringa och bara SMÅTJATA som bara jag är sådär jävla bra på. men blir panikslagen utav alla scenarion som flashas upp i huvudet och nej. jaja. jag får väl skaffa mig en diagnos istället?

Tillslut orkar inte himlen mer. Det blir för tungt och inte ens molnen vill hålla tillbaks längre.
Tillslut orkar inte humlen mer och det är då det faller över oss, över takåsar och busshållplatser över mammor med cityanpassade barnvagnar och någonstans en mamma utan barnvagn.
en hållplats busschauffören glömmer och någonstans en man med ett hål i sitt hjärta.

Himlen kan jämföras med oss. ingen nämner det ens tänker tanken. kanske?

vi fyller oss själva till bristningsgränsen, tills det till och med syns utanpå och allt bara glider ur fingrarna och man är för trött för att fånga allting innan det slår i marken och går i hundra kanske tiotusen bitar.
vi väntar på att släppa allt tills det sköljer över oss och tills det bara finns ett alternativ. att regna.

Vi måste tillslut våga släppa taget för att börja leva igen.
vi måste få gråta tills tårarna till sist tar slut och det skaver om kinderna.
Först då förstår vi värdet utav allt vi sett förbi.

Människor är moln.
moln är människor.
Folk vänder med vinden, blir tyngre och tyngre fast än ingenting syns. bara känns.
vi lever våra liv i det tysta och är så rädda. rädda för allt.
så rädda för vad andra ska tycka om oss. så rädda för vad vi ska tycka om oss själva.
för rädda för allt. för rädda för livet. och jag med. jag är också rädd.

Men det är först när vi regnat som vi lättar.
Det är först när vi äntligen släpper taget om det trygga och fryser på kullerstenar som vi lär oss om det som kallas livet.

Att bli ljus i själen efter år av gråzoner.
Att våga släppa regnet.
Att våga bli till is för en stund. För att sedan tina i solen igen.

1. Långa varma sommarnätter med fina människor
2. Ha en djupt meningsfull konversation med en person man nyss mött
3. Lyssna på jävligt fina och vackra låtar på väg någonstans
4. Tygpåsar
5. Dance like there's no tomorrow

och sist men inte minst .. no6. Att våga.


"Att våga är att förlora fotfästen för en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv." S.Kierkegaard

Jag har insett något idag. Någonting som jag borde trott på för längesen, eftersom det är den bistra verkligheten.
Det spelar ingen roll hur många klänningar du köper, hur snygga dina naglar är eller att du äntligen fick köpt de där skorna du suktat så länge efter. Om du inte, i slutet av dagen är nöjd med dig själv och trivs, så kan allt det andra kvitta. Då kan klänningen hänga ledsen på sin galge, skorna kan stå i hallen och vänta på att ett par alldeles för trötta fötter ska glida ner i dem. Det spelar ingen roll.

Jag insåg det idag. och jag skäms inte för att säga att jag är vilsen just nu, för det är alla ibland. Det är då man behöver få sträckläsa tre ton med tjejtidningar, läsa samma gamla tips om "hur du hittar den rätte" eller "såhär lockar du till dig männen", för att för några minuter få känna att man inte är ensam. Att det kommer en dag då livet inte känns lika tomt längre. Men jag blir inte klok på alla spalter och insändare om självkänsla och självförtroende. Jag vet inte riktigt om de tror på tipsen själva? "gå fram till killen på stan och fråga om han vet något bra fikaställe, och fråga sedan om han kanske vill hänga på?" jag trodde det var sådant man gjorde när man HAR bra självförtroende. Får man kalla handen vill man ju sjunka ner under jord i tretusen år tills någon kanske saknar en och gräver upp en igen. Eller bara ringer för att se att man lever.

Man behöver, och man BÖR våga mer. Men tyvärr är det svårt när inga klänningar hjälper. Det är svårt när man ständigt jämför sig med allt och alla runt omkring och till och med busschauffören som aldrig ler känns mer lycklig än en själv. jag är inte olycklig, jag är bara jävligt vilsen. och jag skäms inte för att säga det.
jag tror bara jag behöver råd som hjälper.

Madde har gjort världens bästa playlist, det rycker i benen så glad och danssugen man blir!
I går var en fin och ovanlig kväll, en kväll där man känner en gnutta hopp om mänskligheten och får höra fina historier när man vilar på varm kullersten. tack.