dum och ung

min mor 

har ett sår 

som ingen annan ser 

ett förgånget 

och något otalt 

med en gud 

som egentligen inte finns 

Jag mår bra ikväll, det gör jag. Jag mår bra och har skrattat hela dagen, det värker till och med lite i magen.

Det har varit klarblå himmel hela dagen, och inte ens när jag var på väg från bussen hem vid halv sju var det mörkt. Solen hade inte hunnit gå ner än.

Det har varit en precis såndär dag då allting känts lätt. Mycket lättare än molniga dagar.

Men det märks så tydligt, att även fast jag känner mig mycket bättre och friskare,

även fast jag slipper det dåliga samvetet efter varje måltid, så ligger det under och gnager ibland. 

Jag vet att jag inte är tjock, jag vet nu att det inte spelar någon roll, att det inte hänger på vikten.

Men det verkar som om en del av mig vägrar släppa det. Så korkat.

För nyss när jag äntligen tvättat bort mitt smink stod jag där, likgiltig!!!!!! framför spegeln, drog i ansiktet hit och dit. 

"Har jag inte blivit lite rundare i ansiktet? aa det är klart, har ju ätit ganska mycket de senaste dagarna.." 

Jag gör mig själv ledsen. Så töntigt, tänker jag någon minut senare, och försöker släppa det. 

Jag sätter ett stort + för mig idag för att jag redan slutat älta det, och en liten kram till mig själv. 

Nu

Kanske var det något slags rop på hjälp. Ett hjälp som jag egentligen inte alls ville skulle varken höras eller synas. 

Det har alltid varit så bekvämt att hålla saker inom sig, lägga sig till rätta i det miserabla och hålla för både öron och ögon.

Men eftersom jag ändå haft någon slags tur på min sida så går det sakta men säkert till det bättre. För jag blundar inte längre. Jag vägrar. 

Jag vet inte hur eller när allting startade. Vet inte orsaken till varför jag blev någon helt annan inuti och gick emot allting jag tidigare stått för. 

Vet inte när jag började smyga ner maten i papperskorgen och låg vaken med kurrande mage om nätterna. Jag vet inte när mitt förstånd slutade orka stå emot. 

Men en sak vet jag, aldrig aldrig igen. 

Om man öppnar sidan 150 i min dagbok eller kanske 240, står det noga skrivet datum och vikt. Vad jag gjort för att förtjäna min kvällsmacka och hur många glas vatten jag druckit under dagen. Jag tvingade mig ut i regn och kyla, sent på kvällen så jag slapp synas helst. En kväll jag minns speciellt mycket är för två år sedan i Februari. Det var satans kallt ute men som alltid (då) trotsade jag snön och gick min vanliga långpromenad. Det slutade med att jag hamnade ute i Ytterby  där de höll på att bygga om för tillfället. Av någon anledning fick jag för mig att en gubbe som gick efter mig på gångbanan förföljde mig. Fy, det var kolsvart ute och hade det här varit idag hade jag aldrig ens tagit den där promenaden. Speciellt inte själv. Sjukt. Det slutade i alla fall med att jag sprang hela vägen hem. 

Vet ni vad det värsta med en ätstörning är? Att man förändras så otroligt mycket med den. Man blir tråkig, grinig, trött, irriterad och minst sagt deprimerad. (Förutom när vågen visar två kilo mindre.) Det tär på en att varje gång hitta på en ursäkt varför man inte kan hitta på något eller gå på bio. För det enda som existerar i ens huvud är mat. För hungrig är man, som fan. Och bio betyder godis eller popcorn eller läsk = fett och död. Och de nätter jag väl somnade tillslut drömde jag oftast om mat, Om hur gott det var och hur jag njöt, och hur jag slapp det dåliga samvetet efteråt. Jag gick ner 11 kilo den våren. 11 kilo som för mig knappt syntes. Men hur skulle jag kunna sett det? Jag som blev äcklad så fort jag såg mig själv i spegeln. För det hjälper inte hur många kilo du tappar, hur byxorna tillslut sitter lösare och lösare, det hjälper inte. Du mår inte bättre, du blir inte snyggare, du märker ingen skillnad.  Den skillnad du märker är antagligen att du har blivit ännu mer enstöring, hur du blivit ännu tröttare och tappat lusten till absolut allting. 

Så trött var jag, på att aldrig aldrig kunna äta en liten tugga ens, utan att må dåligt efteråt. Att sitta med min ensamhet och gråta för jag skämdes så. För allting. 

Jag kanske fortsätter någon annan dag, då jag orkar. 

Mest vill jag få ur mig allting för att det är skönt att bara få skriva ner allting, bearbeta det. 

Men också för att folk ska förstå hur det hade kunnat sluta och hur det tyvärr slutar för allt för många idag.