dum och ung

Ni vill veta vem jag är? Man vill veta sånt. Kunna knuffa ner folk i olika fack, själv med, man måste ju tillhöra någonstans för någon jag menar herregud NÅGON måste ju vilja ta emot en, åtrå en, göra sig till sin. Ni vill veta vem jag är men jag vet det inte ens själv. Jag har sagt det innan och jag säger det igen: jag är bara en sån som skjuter upp livet. Sen skjuter det mig. Jag är en sån som bryr mig för mycket om det jag borde lägga åt sidan och blundar för det andra. Men jag är också den som packar picknickkorgen kl nio på morgonen och stryker fingrarna genom ditt nästan svarta hår. Jag är en sån som kommer stanna, hur mycket andra än vill se mig gå. Och för det dansar jag inombords.

Jag väntar på att det ska börja. Livet, som jag vill ha det. Livet där man kommer hem till sin egen lägenhet och ingen klagar över en kappa på golvet morgonen efter. Ett liv där jag får dra ut telefonjacket, äta glass till frukost i en vecka utan att någon alls lägger sin näsa i blöt. Ett liv där jag kokar te på spisen, varsamt häller det i min fina kopp och ställer det på min fina bricka. Ett liv där vi bygger kojor på min balkong och jag frågar dig om du vill gifta dig med mig. Om du vill gifta dig med mig och resa jorden runt sen, rida på elefanter och gå vilse i natten. Och där, just innan du börjar tänka, göra dina konsekvensanalyser så ska du fortfarande vara så upp över öronen förälskad i mig att du skriker ja!!! Ja och äntligen!! Fast än ingen av oss tror på giftemål. Men det kommer inte göra någonting. Älskling man tänker inte på sånt i djungeln eller när man äter crossianter som smular på kragen man gör inga konsekvensanalyser när promillenivån stigit över 1.0 och jag ska älska dig tills jag dör Och aldrig aldrig vända mig om

Vill för alltid leva i dina armar vill leva med dig tills jag dör och det är en underdrift

vill hitta det
det som inte finns
linda in mig i det trygga eller kasta mig ut
valet är antagligen inte ens mitt eget
eller så är det skönt att tänka så
att tänka att det går
det går att skjuta upp allt
och att slippa ansvaret
ansvaret med livet
och döden efter livet
jag vill hitta det
där jag kan vara med dig alltid
alltid där vi får vara
där man får orka

nej

jag hör någonting
ett världelöst program på tv
värde-löst
värld-löst
lösvärld
en lös värld
a loose world
a loser in a world
min mage gör så jävla ont, trodde det skulle lägga av nu, sluta
trodde jag skulle slippa det
kunna börja om från någon slags början
sluta vara en kryptisk bitterfitta
födas
komma upp ur jorden
orka

kommer dö som jag föddes
utan någonting alls
och ingen kommer känna mig då
säkert snacka om hur det gick åt helvete
hur man får skylla sig själv
för man är lat
det är så
man får skylla sig själv
och alla andra
man får skylla vem fan som helst
bara man inte glömmer den
jantelagen
du ska fan inte tro att du är nåt
och minst av allt bra
HAHA
jag orkar inte
orkar inte träffa någon titta på någon prata med någon
alla säger samma saker och jag med
inte alla
förlåt
men alla utom utom ni
en eller två eller tre
jag orkar inte



nej

hade kunnat vara en pissmorgon. har spytt halva natten. magen in och ut ner i toaletten och väntade på att något av annat ursprung skulle komma upp. it didn't. är även trött på människors oförmåga att glädjas med andra, iaf ens vänner. jag som trodde du skulle le och skratta och vara glad. inte ett tunt statement om hur värdelös och obegåvad jag är. du ska veta att livet handlar om en jävla massa tur. antagligen är min fria vilja lite lika lite fri som din och vänj dig vid det. men du borde åtminstone kunna se mig i ögonen och tycka om mig för det jag är.

MEN trots allt är det ingen pissmorgon. det är en morgon som får mig att känna mig sommarpirrig och vårkär på nytt. det är något som händer i kroppet när solen lyser trots att klockan inte är nio ens. edward sharpe & the magnetic zeros kommer till way out west och jag ska dansa tills jag inte känner mina fötter längre.

det verkar inte som ni förstår det är inget som blir mindre med åren, inget som glöms bort det är det som kommer mellan, det som skaver mot revbenen när alla springer med brunbrända ben och man blir påminnd om att man aldrig blir som dem. och att det gör ont.

- om att se också det som är jobbigt om att tro också på det som känns omöjligt om att hoppas också på det som sviker för om sanningen ska fram så kommer du bli sviken. Du kommer känna dig ensammast i hela jävla universum och du kommer vilja dö. Självklart kommer du vilja dö. Jag har två val. Två val. Antingen kan jag leva här och försöka och må jävligt bra ibland och vilja slå huvudet i gatan nästa sekund. Eller så kan jag lägga mig under jord direkt och inte bli mer än glömd. Jag tror jag väljer att försöka, - också med det som känns onödigt. Meningslöst. Vad annars? jag älskar dig

Ni kan skratta åt mig för att jag skriver det här, eller titta på mig med äcklade ögon efteråt. Jag bryr mig faktiskt inte. Anledningen till varför jag skriver det här är för att jag haft en klump i magen. En klump som faktiskt på riktigt, har växt. Och för att klumpen måste ut. Nästa vecka. Jag skriver det här för att jag inte orkar prata med alla och för att jag vet att många som känner mig faktiskt tittar in här, och för att jag inte orkar förklara det för alla. Det är väl ingen stor grej egentligen. Men jag trodde, naiv som jag var, att det skulle kännas lättare. I dag var jag på ultraljud. Sex veckor gammal i min mage och det känns konstigt, kontsigt att om jag skulle låta det vara kvar där så skulle jag ha en stor mage i sommar, under blommiga sommarklänningar. Men nej. Sex veckor och nästa vecka ska det ut, blöda ut ur mig. Som en flodvåg ur mitt sköte, och det ska göra ont. ja, jag har svårt för verkligheten för tid och rum och att allt har ett slut det ska blöda ut mig en flodvåg ur mitt sköte ett blodigt lakan under ett känslokallt inre jag ska tillhöra landstinget och han ska hålla min hand

Väldigt, väldigt snart ska jag göra någonting som känns väldigt väldigt svårt. Det gör ont både psykiskt och fysiskt att ens tänka på det och jag vet inte om jag kan svälja verkligheten om den visar sig vara någonting annat. Vet inte vad för alternativ som finns mer än galgen, nej. Vet inte hur det går till det här med att allting växer till stora smörjor som blir kämpigare och kämpigare att ta sig ur och jag vet inte hur det har gått till när jag gått från den positiva till den cyniska bitterfittan i min klass som i tystnad sitter och föraktar, sakta men säkert dör inombords. Jag vet att det är mitt eget fel, att jag inte kan ta tag i saker och ting i tid. Att det läggs på hög som böcker tills det bara rasar alltihop på samma gång och det sköljer över mig. Antagligen skriver jag någonting här sen om glädjen, eller den totala förtvivlan.

Idag har jag lyckats med en jävligt näst intill omöjlig grej. Efter att jag och Madeleine fikat kände jag mig ganska nödig och begav mig till caféts klosett. Där, efter att äntligen fått lätta på trycket tänkte jag vara extra trevlig mot mina medmänniskor som jag tänkte antagligen stod på kö utanför (vilket de inte gjorde tack o lov) och använda toaborsten. Sen går resten i en märklig fart. Helt plötsligt står jag med borstskaftet i handen och själva borsten har halvt spolats ner. Där ligger den sen och ser ledsen och smutsig och inte alls särskilt fräsch ut. Övervägde i några sekunder att på något sätt försöka få upp den. Sen kom jag på att det var typ fjortonhundra andra människors bajs på den och att dem inte får lön för intet på stället. Gjorde sedan mitt bästa för att se oberörd och inte nybajsad ut när jag gick därifrån. Nu sitter jag på bussen hem och börjar känna av en vag känsla av dåligt samvete mot den stackars människa som förväntade sig ett vanligt toabesök men istället fick gå till kassan och säga att "någon" låtit toaborsten ligga kvar. De kommer givetsvis att förstå att denne någon är mannen eller kvinnan som står framför dem. Den lögnen går ju ingen på.

Detta är då dag nummer ett i mitt nya liv! Eller ja, i morgon är väl mer första dagen rättare sagt. Det är nämligen imorgon jag skall börja min förvandling till den mer avslappnade bruden. Det ska nämligen funka ganska fint om jag följer min väns råd jag fick i telefonen. Faktum är att de är riktigt jävla bra. Så bra att jag tror jag väntar med avslöjandet av dem. Fråga 1. Är det illa att prioritera att ladda ner bra album som jag kan ha i öronen i morgon bitti än sömn? Fråga 2. Är det viktigt att prioritera sömn före tumblr med? Vet nämligen inte om det går.

Googlar man på ordet svartsjuka står det bland annat "Svartsjuka är en känsla som innebär oro för en rival, särskilt när det gäller kärleksförhållanden. Psykologin hävdar att känslan kan komma ur gamla barndomsminnen. Som att bli helt eller delvis övergiven, till fördel för ett syskon t.ex. Dålig självkänsla spelar en stor roll i sammanhanget. Svartsjukan gör att man betraktar sig som förlorare redan innan konflikten (slaget om partnerns gunst) uppstått. Enligt en dansk psykoterapeut härrör svartsjuka till en känsla av otillräcklighet eller att känna sig utanför. Det enda botemedlet är självaktning. Män och kvinnor är lika ofta svartsjuka, men deras svartsjuka tar sig olika uttryck." Googlar man på svartsjuka står det så. Det står även att första steget till "förbättring" är att man inser att problemet ligger hos sig själv, och inte i sin partner. Det är första steget. Men andra då? Andra, tredje och fjärde? Jag känner mig som en tickande bomb när svartsjukekänslorna sätter in. Jag vet att dem är där. Jag är medveten om att det ligger i mig. Inte i dig. Jag är medveten om att min självkänsla och självbild har varit ganska så förstörd och raserad de senaste tre åren. Jag är medveten om att jag i ett sällskap fullt av folk få mindervärdeskomplex och ångest när känslan infinner sig av att jag aldrig kommer räcka till, för någon. Jag funderar ibland på att bli fyllo på heltid, tydligen blir jag väldig smart då. Alltså inte smart som i att hinna med bussen i tid eller inte ta en till öl utan smart som i att jag säger saker som jag faktiskt tror på själv. I helgen sa jag till exempel helt problemfritt "du vet att jag är svartsjuk av mig, det har jag sagt innan. Men vad skulle det hjälp om du inte "fick ha" några tjejkompisar? Jag menar skulle du börja tycka om någon annan mer än mig är det inget jag kan hindra. Jag tror om än mer att begränsningar av de flesta slag är något som är farligt för förhållanden i allmänhet" SÅDÄR SA JAG - OCH TRODDE DET! Den känslan var sjukt skön. Tänk om jag alltid kunde vara full vad gött det hade varit! Eller bara alltid smart och "logisk". Det kan jag nöja mig med sålänge jag får vara full ibland. Hopp, så i vilken ände börjar man? Jag har svårt för att reda ut sånt här, när började jag ta mig rätten att vilja döda varenda tjej som visar dig uppmärksamhet? När man googlar på svartsjuka kommer det även upp "kan växa fram ur undertryckta känslor från barndomen när man känt sig åtsidosatt eller mindre älskad" typ tack så fruktansvärt mycket för att människan är skapt med helt omöjliga förutsättningar! Tack de som fucka upp min pissiga barndom för nu går jag runt och får för mig att min pojkvän ibland bara vill lägga vantarna på någon annan och slippa mitt gnäll om saker jag inte kunnat lägga bakom mig - eller inte orkat ta tag i än. I natt låg du vaken hur länge som helst och smekte mig på ryggen. Du sa att du behövde mig och jag kände att du gjorde det. Snälla kan du inte lägga dina varma vackra underbara händer på min rygg inatt med och kyssa mig i nacken som igår? 23.23 och jag pussade dig för två och en halv timma sedan och jag dör redan lite utan dina läppar. Komma ihåg: googla hur sunt det är att dö utan en annan människas läppar Tips till allmänheten: pussa på de där speciella läpparna oftare än vad du redan gör! Tips till mig själv: jag kanske är bra ändå. Trots allt! Sista tipset: skriv långa inlägg på datorn och inte på din iphone. Min hand har somnat nu.

Du vet inte att när jag skriver det här ligger jag i sängen intill elementet samtidigt som jag beundrar din vackra benstruktur i ansiktet. Du vet inte att jag beundrar hela dig egentligen. Kanske har jag sagt det någon gång, nämnt det på fyllan eller när du redan somnat och inte hör mig. Egentligen spelar inget sånt någon roll kanske. Jag tänker på det du sagt om att om det känns bra, varför hela tiden behöva bekräfta det med ord? Det är en av kanske hundra anledningar till varför jag beundrar dig. Att du är så olik mig på det sättet och hur bra det känns egentligen. Du vet inte att jag ligger här och följer landskapen dina händer formar med pekfingern lite halvlutandes mot nässborren. Det är så gulligt. En av många saker jag älskar att studera när du inte märker att jag gör det. Du är så inne i sartre och Marx att allt annat går förbi dig just nu. Att trivas i varandras tystnad - att trivas i den och inte behöva tillägga någonting mer. Jag beundrar dig och som du skrev till mig en gång så skulle jag inte kunna sluta med det ens om jag ville - och det vill jag ju inte. Du är så vacker med din koncentrerade smådeppiga mun och kritiserande ögon när du glor på datorskärmen. Vi är menade för att vara någon annanstans, vi föddes i fel tid men vi hittade varandra. Och det är det som tills. Och bara det.

När jag tittar på dig och ser att du är där, att du andas in mig långt ner i dina lungor och jag - ler. Väntar tills vi ligger bredvid varandra igen och växer ihop till en. Du sa saker till mig inatt som satte sig som de fjädrar i mitt inre som jag pratat om tidigare. Ibland blir jag rädd. Jag blir rädd för jag vet att jag vill vara med dig alltid och någon gång tar alltid slut. Jag vill inte vill inte vill inte. Du sa igår att du knappt har några hemligheter för mig. Du sa så och ursäktade dig för att du har svårt att tala om känslor. Du behöver aldrig be om ursäkt för sånt. Du är det bästa jag vet.

undrar hur det funkar det där, med att det är bra att vara ifrån varandra. jag undrar så himla himla mycket hur det fungerar för det känns som om jag får svårt att gå, stå, andas, leva när jag inte är i din närhet. lika beundrande förälskad askär pirrig som när du tog i mig för första gången och jag frågar mig själv inte längre samma frågor, undrar inte hur det känns att vilja dela ett liv med någon. på alla sätt. jag vet hur det känns nu. det enda jag får ur mig om dagarna är kärleksförklaringar, brev jag vill skriva eller ord jag ibland glömmer bort när du tittar på mig, som jag påminns om senare.
det är ett mysterium det där, att ta en människa för vad hon är, med "fel och brister".
det gör mig varm när jag tänker på att du tar mig för just det. med mina brister.
nyår med en ångestattack på bussen, tårar mot handen och din vänstra hand på mitt högra lår och ciggen i andra. "vill du ha en?" jag firade det nya året på en saltad gångbana med hans läppar mot mina och det var det enda som betydde något. det enda. och att jag sa det jag tänkte i går samtidigt som kylan från hans fönster våldtog mig minst sagt.

jag tänker aldrig mer låtsas längre. tänker aldrig mer låtsas när alla andra kan hålla fasaden uppe för jag vet inte för det första hur man gör och för det andra för vem? när jag sa till dig i går kväll att livet känns meningslöst så älskade jag dig när du svarade mig att det bara är så. alla andra hade kommit med något utlåtande om kärlek, vackra skogar och karriär. för därmed inte sagt att jag inte vet hur det känns. du förstår min höstpojke det är när du är här som jag blommar. det är när du är här som det inte känns meningslöst. även om det är det. det är känslan som räknas. det är känslan som får oss att göra val. inte faktan. jag älskar dig.

Ser på en film om en liten teen under kapitalismens frammarsch och berlinmurens fall!!!!! kunde varit mycket bra och intressant om det inte var för att jag inte kan koncentrera mig alls. förlåt, förlåt för att jag är så hård mot mig själv. hela dagen har jag legat i sängen och lyssnat på pumpkins. min fina snurriga box som jag fick av dig i julklapp. saken är den att det är det finaste någon givit mig någonsin. tanken av att du hört vad jag sagt och vet vad jag älskar. att lyssna på .... "the aeroplane flies high, turns left, looks right" och känna i hela kroppen hur jag redan ångrar alla dumma tankar jag tänkt. det är för att du är så himla mycket mer än människa för mig. inte på det sättet att jag tar ifrån dig alla mänskliga aspekter vad gäller sånt som att jag vet händer i livet. utan. du är sängen jag ligger i, filmen på tv, orden i böckerna på min bokhylla och summan av allt jag väntat på.