23.23
ni äcklar mig
ni äcklar mig med det ni säger och försöker
ni försöker göra det bra, försöker förklara, komma undan.
ni är så jävla egoistiska ibland
jag blir rädd
så tanken slog dig inte att det kanske skulle göra ont? skulle göra ont och vara helt jävla fel?
är så trött på att lita på folk
hur kan ni komma med kraven
hur kan ni
ni borde tamejfan skämmas
skämmas så ögonen ploppar ut på er.
ja, jag är ledsen.
ni äcklar mig med det ni säger och försöker
ni försöker göra det bra, försöker förklara, komma undan.
ni är så jävla egoistiska ibland
jag blir rädd
så tanken slog dig inte att det kanske skulle göra ont? skulle göra ont och vara helt jävla fel?
är så trött på att lita på folk
hur kan ni komma med kraven
hur kan ni
ni borde tamejfan skämmas
skämmas så ögonen ploppar ut på er.
ja, jag är ledsen.
21.05
och så är det den här
den hårfina gränsen
vad är okej
vad ska packas ner
när ska man packas upp igen
köttbitar och i tusen delar
Farmor sa häromdan att hon såg något annat i mina ögon, en gnista hon inte sett på hur länge som helst och jag förstår inte
försöker hitta mönster eller sluta tänka om tankar men ändå
att det skulle vara möjligt
är det bättre såhär
kommer det bli bättre såhär
saker som varit så stora innan blir plötsligt så små och jag växer i skiten på något sätt, blommar redan mellan asfalten och vågar på något sätt andas igen. andas och inte hålla in magen och ihop med knytnävarna
men så allt annat
cold is comfort, comfort is cold
imorgon åker jag till stockholm
tänker tågtankar
tänker på mig själv
18
du säger
det finns fortfarande lite tid kvar
resväskorna är inte packade
du har inte åkt än
älskade
du åkte för längesen
alla dessa nätter
jag försökte hålla dig i mina händer
du var sand
det är dags nu
att andas höstluft igen
detta året
har ingen av oss varandra
och jag kommer sakna dig
kanske mer än någon man
jag skrivit om
men ibland
bara man måste kasta sig utför
inte vara rädd för fallet
hur ont det än gör
att landa hårt
ljudet av ben
som går i svart asfalt
och det är dags
dags för mig att ta mig ut
älskade du
jag ska gå nu
och aldrig någonsin
ska jag blicka bakåt igen
concrete gold
It was broken words that she said to me
“My blood runs deep why won’t you let it bleed?”
The peoples crown lays at my feet
a dumb animal trying to crawl
But she comes now in the night
a blind baby walk in to the light
A life spent waiting for a volcano to blow
so the mountain can go and fall
And all the babies they’re just trying
dying
To find a place to call home
And they try so they’re lying
lying
I’m so sick of all these people
I wish that they would just go slow
Go sow
And watch it grow
I’m so scared of all my dreams
I wish I could sleep tonight
You know it’s the people
They hold you down
but you know they hold your crown
An anchor connects us with the ground
You wouldn’t believe how many times this voice has spoke and not made a sound
Oh wont you go tell a little fire for us
And all the babies they’re still trying
dying
To find a place to call home
But they try so they are just lying
lying
I’m so sick of all these people
I wish that they would just go slow
Go sow
And watch it grow
I’m so scared of all my dreams
I wish I could sleep tonight
But you know it’s the people
They hold you down
but you know they hold your crown
(You’re the light your Lucifer)
“My blood runs deep why won’t you let it bleed?”
The peoples crown lays at my feet
a dumb animal trying to crawl
But she comes now in the night
a blind baby walk in to the light
A life spent waiting for a volcano to blow
so the mountain can go and fall
And all the babies they’re just trying
dying
To find a place to call home
And they try so they’re lying
lying
I’m so sick of all these people
I wish that they would just go slow
Go sow
And watch it grow
I’m so scared of all my dreams
I wish I could sleep tonight
You know it’s the people
They hold you down
but you know they hold your crown
An anchor connects us with the ground
You wouldn’t believe how many times this voice has spoke and not made a sound
Oh wont you go tell a little fire for us
And all the babies they’re still trying
dying
To find a place to call home
But they try so they are just lying
lying
I’m so sick of all these people
I wish that they would just go slow
Go sow
And watch it grow
I’m so scared of all my dreams
I wish I could sleep tonight
But you know it’s the people
They hold you down
but you know they hold your crown
(You’re the light your Lucifer)
om filmen
Känslan av att det då ständigt är någon annan som spelar huvudpersonen i min film. Själv blir jag alltid birollen, statisten, kanske är jag till och med bak och hjälper till med rekvisitan "ha den här hatten till dessa skorna, den här klänningen till scen 3 du vet när de går på middag och skrattar åt allt hela kvällen sen" ja alltid rekvisita, biroll eller statist. Aldrig manusförfattare. Alltid någon annan som rycker i trådarna, i mina stackars armar. Ändå är jag inget jävla offer. Det är jag som måste ta ansvaret. Även om ansvar känns som ett ouppnåeligt krav kl 19 och man rökt sju cigg på raken utan att känna annat än det jävla onda. Någonstans långt därinne ett eget hjärta som väntar på mig. Under allt det smutsiga.
/.
att födas är att dö
en kula i skallen
som ett skott ur livmodern
en moderkaka på gatan
vi hälsar dig välkommen
välkommen till döden
döden hälsar alltid för tidigt
inte på mig
jag är sen
sen till allting
och mest av allt
sen till livet
att dö är att födas
att få simma ifred
i vatten blir allt det som är fult och sargat
vackert igen
en kula i skallen
som ett skott ur livmodern
en moderkaka på gatan
vi hälsar dig välkommen
välkommen till döden
döden hälsar alltid för tidigt
inte på mig
jag är sen
sen till allting
och mest av allt
sen till livet
att dö är att födas
att få simma ifred
i vatten blir allt det som är fult och sargat
vackert igen
“I have a million things to talk to you about. All I want in the world is you. I want to see you and talk. I want the two of us to begin everything from the beginning.”
så satans trött
så satans trött på att försöka förneka min egen mänsklighet
dödlighet
så satans trött på att låtsas att det är bra
att jag är okej
jag är inte okej
så igår
igår på bussen grät jag
jag grät på riktigt
och jag brydde mig inte om kvinnan bredvid mig
jag grät jag grät för alla på hela bussen
jag ville att dem skulle titta på mig
se människan i mina ögon
och förstå att dem inte heller behöver låtsas
att vi är människa
kött och blod och ben
och en oändligt jävla massa känslor
så satans trött på att försöka förneka min egen mänsklighet
dödlighet
så satans trött på att låtsas att det är bra
att jag är okej
jag är inte okej
så igår
igår på bussen grät jag
jag grät på riktigt
och jag brydde mig inte om kvinnan bredvid mig
jag grät jag grät för alla på hela bussen
jag ville att dem skulle titta på mig
se människan i mina ögon
och förstå att dem inte heller behöver låtsas
att vi är människa
kött och blod och ben
och en oändligt jävla massa känslor
13
"får inte bort längre för du är överallt och in igenom. Du är jag ju. Nånstans liksom blev jag bara ingenting och du precis som för dom där tusen åren sen. Hur gatorna vänder sig med insidan uppåt och brändes. Vänder dig om tar upp jackan låtsas inte om att jag slutat andas mot sofftyget säger att du går nu att det måste bli såhär. För kan man älska tills man går av. Kan man tills ögonen svider sig blinda luftrören kletar igen kroppen spjärnar emot smärtan och benen rakt ut som för att komma undan tillochmed varann naglarna igenom handflatan huvudet pressat mot hyllkanten och strupen som låser sig kan man tills man hostar och hostar och blodet i handfatet. Kan man om det gör så ont?
Fast fel isåfall för var är molnen då att hoppa in i och ta luft ifrån hans fingrar flätade i mina under köksbordet femtimmarsflämtningar och pannkaksfrukostar benen i omlott om nätterna och våra initialer i hjärtan i rimfrosten. Skulle vi inte bara kunna stanna där snälla du bara liksom älska. Som om två sugrör i samma milkshake räckte."
Som om du klarade
Till slutet
Det svämmar över allt på en gång inga vallar att ta emot vattnet bara tunn tunn hud som väntar. Som kommer vänta. Ser samma nummer överallt och tänker att jag är på väg att bli galen. Det är vattnet, det går för snabbt och jag hinner inte med. Det som kallas livet. Livet som jag brukade känna det innan allt gick sönder på en och samma gång. Man försöker, böjer sig ner efter bitarna det som finns kvar men det här är det. Det är nu det slutar.
Från början
- eller? Det är svårt. Man tolkar in allting, försöker blunda om kvällarna eller nätterna men det är ju då man fattar. Att han fattas. Att man måste förlika sig med tanken, så småningom bli vän med den till och med. Eller iaf bekant. Innan är det väl processen, att tycka så jävla synd om sig själv. Jag hatar självömnkan och jag är så satans bra på det. Ge mig ett diplom att hänga upp på väggen. Eller ett par nya ben i nya skor. Byt ut alla mina organ, sälj dem på svarta marknaden eller låt det röda bara komma. Låt det komma och låt det aldrig aldrig mer göra så här ont.
01.15
Och jag trodde det skulle göra ondare att ha dina armar runt mig men allt försvann. Det var bara lugnet i att få lukta dig i nacken och din hand mot min varma rygg. Men nu är allt lika ensamt igen. När man förstår att det inte räcker, inte med tre minuters lugn och 23 timmar och 57 minuters kaos. Ont räcker inte till nu.
