dum och ung

- eller? Det är svårt. Man tolkar in allting, försöker blunda om kvällarna eller nätterna men det är ju då man fattar. Att han fattas. Att man måste förlika sig med tanken, så småningom bli vän med den till och med. Eller iaf bekant. Innan är det väl processen, att tycka så jävla synd om sig själv. Jag hatar självömnkan och jag är så satans bra på det. Ge mig ett diplom att hänga upp på väggen. Eller ett par nya ben i nya skor. Byt ut alla mina organ, sälj dem på svarta marknaden eller låt det röda bara komma. Låt det komma och låt det aldrig aldrig mer göra så här ont.

Och jag trodde det skulle göra ondare att ha dina armar runt mig men allt försvann. Det var bara lugnet i att få lukta dig i nacken och din hand mot min varma rygg. Men nu är allt lika ensamt igen. När man förstår att det inte räcker, inte med tre minuters lugn och 23 timmar och 57 minuters kaos. Ont räcker inte till nu.

"ser bort och går hem utan mig och så måste jag vända istället fast jag var så säker på att det fanns vägar åt vårt håll lägger ifrån mig breven som tagit slut tar fram resväskorna viker ihop lakanen orkar inte med hundra gathörn som skriker samma namn. Bakom alltihop lukten av allt som gått ifrån.  Har du inte märkt att stjärnorna sitter fel? Att fåglarna sjunger falskt att månen ligger för långt åt höger att träden tappat blad och fått nya i fel färg att vindarna tappat bort sig att vågorna går åt fel håll att molnen fallit isär att mörkret slocknat? Att jag fattas älskling och du för mig att det inte är våra stjärnor som gnider sig mot varann och exploderar om nätterna och att det är fel! Att det är katastrof! Att det betyder att snart tappar solen också bort sig och snön och myggen och så går alltihop sönder och i kras och tusen bitar. Jag knackar på och ringer och ropar men så länge han inte släpper in mig fortsätter det regna och dom tittar på sina väderkartor och räknar in sin statistik och det börjar hagla och det blir minusgrader och dom klistrar upp löpsedlar förstår ingenting kan bara inte förstå och det blir juli och mörkare och mörkare och bara jag vet varför. Kom så blir allt bra." Man gör saker men känner ingenting. Att känna gör för ont. Att inte känna är förödande. Att inte kunna välja. Att bara finna sig i det. Jag vet inte vad som är värst.

"fortsättningar hur man än aktar sig och alltid identiska: det smetas ut och bleknar och mitt i allt det vita ett väntrum och något som är på väg att dö. Man trycker sig mot stolsryggen, huvudet spränger. Klockor på väggarna som om tiden skulle fortsätta att existera och damtidningar uppslagna på mitten för man har blivit tvungen att gå innan man hann klart. Någon som upprepar för sig själv att jag trodde aldrig det skulle hända mig och någon som upprepar alldeles bredvid att i början var allting annorlunda. Och man hör ingenting för det hörs inte när det dör. Överljudssmärta. Vi skulle gå en egen, en alternativ, inga kompromisser. Vi skulle inte som alla andra, inga radhus, hundar. Alltid utan förbokningar och beroende på humöret, bilen tvärs över. Och det skulle inte finnas några kontrakt, bara det att jag älskar dig tills det tar slut och du älskar mig tills det tar slut och exakt samtidigt i så fall på grund av minst av allt döden för man kan inte föreställa sig andra godtagbara skäl om man älskar på sådana villkor. Det var helt utan förbehåll, helt utan underskrifter och vi skulle inte ge efter, böja oss för konventionerna. Aldrig ge upp den rörelsen motsols, fotsulorna dina mot mina under täcket. Din hand om min vrist, mina fingrar i rundgång på din rygg. Inga genomsnitt, åtrå spänd till bristningsgräns. Vi skulle inte bli som alla andra, vi skulle höja blicken, ta en omväg, jag på pakethållaren. Det skulle bli regn, vi skulle sjukanmäla oss från dina middagar och älska hela eftermiddagarna. Men vi amputerar, är det jag som börjar? (nej) tar bort din arm när den täcker synfältet. Landningsbanan vi som brukar klara oss oskadda men hjulen har låst sig och det kommer att göra ont, det kommer att göra ordentligt ont, spridda bitar bränd plåt över gräsmattorna. Trumhinnan spräcks, du säger, men jag hör inte, att du trodde aldrig att det skulle hända dig." Du är stark

".. Timmar bara som driver undan okommenterade. Det är snart morgon, hon skulle ha gått hem för länge sedan, vad väntar hon på? Att han ska ta i henne? Det skan han inte. det kommer att dröja, hon kommer att titta ut, ut på klockan. : jag ska gå. Han svarar inte, det gör detsamma. Inget svar är också. Han säger över huvudtaget ingenting mer, hela vägen mot dörren väntar hon på att han ska protestera, ta tag i henne, vid dörren, snabb inandning: du. Tre punkter och så vidare. Det händer inte. Hallen och över tröskeln och hon väntar, knyter igen kappan, knyter upp igen, gör om. Han står kvar i dörren när hon går ner i trappuppgången och hon går långsamt, väntar in, det händer fortfarande ingenting"

Jag tänker redan på en höst utan dig. När du stod i köket och sa att denna hösten måste vi baka kanelbullar. Du trodde det då. Jag med. Jag tänker inte baka kanelbullar i höst. Inte utan dig. Jag tittar på mobilen var femte minut, väntar på ett samtal, ett sms, en röst som säger kom hit jag står inte ut jag vet inte vad jag tänkte med....  Men du visste Och du vet Hur ont det än gör Hur svårt det än är Hur ont det kommer fortsätta göra Och jag vet att du var tvungen.

Man försöker hämta andan där andan finns.  Men inte på bussen. På bussen gör det ont, vill blunda men går inte. Jag har iaf tagit mig till jobbet idag. Det ska jag fan ha en eloge för. Det har gått en dag men känns som en månad minst. Om en månad då? Kommer det att kännas som ett år? Jag vet inte om jag är gjord för det här. Hade jag haft en aning hade jag bunkrat upp inför ensamheten, inför dagarna, kvällarna och nätterna utan dig. Jag vet inte. Jag vet egentligen inte varför jag ens skriver det här, ingenting gör någon skillnad och ingenting kommer att bli som förut. 

Bara tio minuter efter jag skrivit här, jag låg i sängen och det kändes okej. Jag var nästan vid gott mod. Du sätte dig ner med din fina varma kropp bredvid mig och säger att du inte klarar det här med. Va? Inte klarar vad? Kanske fem dagar innan vi prata om den här situationen och du mådde dåligt av tanken. Jag har inte börjat förstå det ens, bilderna i mitt huvud kommer och jag försöker förneka men igår kom tårarna bara jag stod inne på pressbyrån. Om jag bara fick vara arg på dig, om du bara hade fått mig att hata dig så jag fick skrika och kasta saker på dig och bara bara få Vara arg. Men jag vet inte vad jag är, jag är i något mellanting. För några minuter helt nollställd för att i nästa sekund känna paniken. Jag har redan gått omvägar, igår bara ett par timmar efter att jag stängt dörren efter mig hemma hos dig köpte jag nya byxor och slängde mina gamla i papperskorgen utanför NK. Jag kunde inte leva med att gå i samma byxor du tagit av mig dagen innan. Det gick inte. Affärerna var ett hån. Vet du vad? Inom loppet av en haltimma hade de spelat french navy, som vi lyssnade på du och jag förra hösten när vi satt där alldeles pirriga i magen. (du gör mig fortfarande sån...) Daniel, med bat for lashes som du tyckte var så fin och "it doesnt always have to be beautiful, unless its beautiful", av slow club, som jag hade på repeat i går morse när jag satt ensam på espresso house. Hela vårat nästan hela år tillsammans i en halvtimma och tre låtar och det känns som jag ska dö. Jag vet varför du måste göra det här. Jag vet att jag inte kan vara med dig på den här resan du ska göra. Jag bara önska du gav det en chans och inte kasta bort mig ur ditt liv. Jag vill vara arg men mest är jag tom, tom på liv och på hopp. Att veta att resten av mina mornar kommer vara som idag, att gråtandes tvinga mig upp ur sängen utan dig. Jag letar efter min dödsannons i tidningarna men finner den ingenstans. Varför? Jag är död ju. Jag är för helvete död. Varför är det ingen som sörjer mig?

Ibland tror jag att man bara måste kasta sig utför stupet, hur livrädd man än är för att landa hårt på asfalten, ibland är det det enda alternativet. Man vet inte hur många revben man kommer bryta, hur ont det kommer göra, vilka men, handikapp eller sår som kommer stanna kvar för livet. Man kanske inte ens vet om man kommer komma ut levandes på andra sidan. Men man vet att man måste göra det, att om man tvekar och ser sig bakom axeln allt för länge innan man hoppar så kommer man förlora allt, kanske mest av allt sig själv.  Jag är livrädd Räddare än jag någonsin varit, för någonting.  Samtidigt har det redan övergått till något annat, något större än mig själv. Det handlar inte längre bara om känslor eller listor jag skriver, självhjälpsböcker eller att försöka hålla sig själv vid liv. Det handlar om att hålla oss vid liv. Det är nu den börjar, resan. Och jag ska hålla huvudet ovan vattenytan, trampa med fötterna, då och då en kallsup. Men jag vet nu. Jag måste kasta mig ut över kanten på klippan och vila i tanken på friden. På resan. Och jag ska komma ur det här levandes. VI ska det.    Jag ska göra det här. Det är min skyldighet mot mig själv och mot oss.  Och jag ska aldrig för en sekund tillåta mig själv att blicka bakåt

Man blir till i andras ögon Annars är du osynlig Inte värd ett jävla skit Du är bara bra på att sjunga om någon hör dig Du kan bara skriva om någon läser dig Så kom fanemej inte och säg att du är annorlunda Att du inte behöver någon

Jag känner att jag vill skriva någonting här i natt, men jag är så osäker på vad. Jag skulle vilja veta en bättre synonym till känslomässig berg-o-dalbana och skulle jag inte veta bättre skulle jag säga att det var jag. Men det känns som ny luft i mina lungor i natt. Jag har grävt ner mig i så mycket, inte kunnat släppa saker och låtit det skölja över mig. Låtit det förstöra fina nätter och kvällar, lagt över så mycket tyngd på en annan människas axlar och jag vill inte vara den som är den, vägrar.

Tänker mycket på vem jag varit, vem jag är? vem jag kommer att bli? Har aldrig kunnat leva i nuet, har alltid rullat mig i smutsen från det som varit eller det som komma skall. Har aldrig kunnat stanna upp riktigt och känna marken under fötterna. Varit för rädd att om jag står stilla för länge kommer jag fastna och aldrig igen kunna slita mig loss. Det är slut på det här nu. Det är slut. Jag ska lägga mig på kudden för att vakna, pånyttfödd och ren. Blank. Med tanken på att jag ska kyssa dina läppar på fredag älskling. Och känna marken under fötterna.

-"when you're twentyone, you're no fun."


Mitt huvud är ett fågelbo, min hjärna ett ägg. Tänkte nyss skriva en lista på saker jag vill att ni ska minnas om jorden går under imorgon (för det kommer den ju göra?) sen kom jag på att antagligen följer datorer med i flodvågorna och domedagsljuset. ANTAGLIGEN finns det ingen kvar som kan läsa vad jag skrivit då. Och då kände jag mig bara lämnad kvar med en hopplöshet i bröstet alternativt: hur korkad är jag? jag är ett fågelbo.

har gjort en egen brosch idag, en egen brosch som är så ful att den är det snyggaste jag sett och jag känner mig stolt över sådana småsaker. en brosch, tänker du? ja, säger jag.

 

Jag tänker på om jag inte skulle orka. Om pressen blir för hård. Om att leva ett bra liv för att sen bara dö och ingenting finns kvar. Då spelar allting inte längre någon minsta roll. Det är inte en fråga om du dör. Utan när.

Är det för att jag vet att det inte går att äga dig, att binda dig till mig för alltid. Är det därför jag vill ha dig ännu mer än vad jag redan har? Jag vill att du ska trycka upp mig mot väggen och, du vet. Hårt. Men ändå sådär mjukt. Att ligga i sängen nu och iakta dig, dina ådror på armarna och din markerade käke: jag är en flod. Ta mig.

jag vet inte vad eller varför eller hur men det känns som om jag har opererats, legat under kniven. jag har nya lungor, nya lungor och ny luft att andas fast än det är samma gamla bussresor och samma gamla stad. den är inte ren men det är inte tung, tjock svart rök att andas längre, utan lättare. mjukare. jag misstänker att sommaren har någonting med det att göra. sommaren som alltid givit mig mer ångest än tillfredställelse och som bara stått för besvikelse efter besvikelse. och jag tror att det har någonting med dig att göra, något med hur du lägger armen om mig på morgonen när jag redan vaknat och något om att det är första sommaren med dig. första sommaren med dig och det känns i magen, pirrar. och jag vet att inte en jävel bryr sig om att jag skriver det här, för ingen läser mina ord och om ni mot all förmodan nu gör det så har ni tröttnat redan här, nu. nu slutar ni läsa. men det gör inget.


jag vet inte om jag bestämt mig men det känns som om jag är på god väg. ja, det gör ont att tänka på det. det gör ont att tänka på allt som varit och hur jag låtit människor behandla mig, hur jag har behandlat andra också, såklart. men mest att jag vet nu att jag förtjänar att må bra. ja.

men det är bara det
och det igen
i huvudet när jag ska somna, i vaket tillstånd eller på väg.
när jag tittar in i dina ögon och föreställer mig hur det skulle se ut
hur livet skulle ligga mellan oss,
titta upp med stora bruna ögon
få dig att smälta
och det gör så jävla ont
så jävla ont för jag förstår inte mig själv
jag vet att det är ofattbart
ogreppbart
och det finns inget mer jag önskar än att det släpper
att få ro i tanken
och mogna med den

eller: det rör sig snarare om en konfrontation, och att jag gömmer mig där

"åh snart är den här, eller vänta, den är här redan, sommaren!"
sommaren, solen. solen som värmer alla men dina händer värmer mig mer.
ja, jag vill hoppa ini det, dyka ner i allt som väntar mig, ta tag i det jag borde.
men immanensen tar tag i mig innan och jag vet inte hur man gör när man vänder på allt,
börjar om på nytt
nej, jag vill inte hoppa ner i skiten igen, i smutsen och klådan i halsen men det verkar som om det är där man fastnar. ständigt.


jag verkar bara inte kunna integrera i eran verklighet
jag är observatören, den som ser allt men inget säger
och jag skäms




"people feel less lonely thinking they are others like themselves
relativeness.
it is smart to keep things relative.
perhaps that is why, communism was beautiful
perhaps that is why koreans are so fascist
a sense of belonging
under a
facade
over a
facade
hidden and exposed
violence
so what
so what
really what’s the point
is complexity beautiful?
is ignorance beautiful?
is isolation beautiful?
maybe.
maybe not.
reject it or reject it not"

som ett foster
jag måste födas på nytt
ut ur livmodern

det ska kännas
mitt första vrål som en ny människa
(en annan)
det ska svida om knäna
när jag sakta lär mig att gå igen
stå upp för mig själv
(och alla andra)


det är det enda jag begär
att få simma i fostervattnet
känna värmen i buken
tätt intill moderkakan
få spräcka någon när jag sköljs ut
ut ur skötet


att  få vråla
och bli älskad för det