dum och ung

Bara tio minuter efter jag skrivit här, jag låg i sängen och det kändes okej. Jag var nästan vid gott mod. Du sätte dig ner med din fina varma kropp bredvid mig och säger att du inte klarar det här med. Va? Inte klarar vad? Kanske fem dagar innan vi prata om den här situationen och du mådde dåligt av tanken. Jag har inte börjat förstå det ens, bilderna i mitt huvud kommer och jag försöker förneka men igår kom tårarna bara jag stod inne på pressbyrån. Om jag bara fick vara arg på dig, om du bara hade fått mig att hata dig så jag fick skrika och kasta saker på dig och bara bara få Vara arg. Men jag vet inte vad jag är, jag är i något mellanting. För några minuter helt nollställd för att i nästa sekund känna paniken. Jag har redan gått omvägar, igår bara ett par timmar efter att jag stängt dörren efter mig hemma hos dig köpte jag nya byxor och slängde mina gamla i papperskorgen utanför NK. Jag kunde inte leva med att gå i samma byxor du tagit av mig dagen innan. Det gick inte. Affärerna var ett hån. Vet du vad? Inom loppet av en haltimma hade de spelat french navy, som vi lyssnade på du och jag förra hösten när vi satt där alldeles pirriga i magen. (du gör mig fortfarande sån...) Daniel, med bat for lashes som du tyckte var så fin och "it doesnt always have to be beautiful, unless its beautiful", av slow club, som jag hade på repeat i går morse när jag satt ensam på espresso house. Hela vårat nästan hela år tillsammans i en halvtimma och tre låtar och det känns som jag ska dö. Jag vet varför du måste göra det här. Jag vet att jag inte kan vara med dig på den här resan du ska göra. Jag bara önska du gav det en chans och inte kasta bort mig ur ditt liv. Jag vill vara arg men mest är jag tom, tom på liv och på hopp. Att veta att resten av mina mornar kommer vara som idag, att gråtandes tvinga mig upp ur sängen utan dig. Jag letar efter min dödsannons i tidningarna men finner den ingenstans. Varför? Jag är död ju. Jag är för helvete död. Varför är det ingen som sörjer mig?