dum och ung

Känslan av att det då ständigt är någon annan som spelar huvudpersonen i min film. Själv blir jag alltid birollen, statisten, kanske är jag till och med bak och hjälper till med rekvisitan "ha den här hatten till dessa skorna, den här klänningen till scen 3 du vet när de går på middag och skrattar åt allt hela kvällen sen" ja alltid rekvisita, biroll eller statist. Aldrig manusförfattare. Alltid någon annan som rycker i trådarna, i mina stackars armar. Ändå är jag inget jävla offer. Det är jag som måste ta ansvaret. Även om ansvar känns som ett ouppnåeligt krav kl 19 och man rökt sju cigg på raken utan att känna annat än det jävla onda. Någonstans långt därinne ett eget hjärta som väntar på mig. Under allt det smutsiga.