dum och ung

"får inte bort längre för du är överallt och in igenom. Du är jag ju. Nånstans liksom blev jag bara ingenting och du precis som för dom där tusen åren sen. Hur gatorna vänder sig med insidan uppåt och brändes. Vänder dig om tar upp jackan låtsas inte om att jag slutat andas mot sofftyget säger att du går nu att det måste bli såhär. För kan man älska tills man går av. Kan man tills ögonen svider sig blinda luftrören kletar igen kroppen spjärnar emot smärtan och benen rakt ut som för att komma undan tillochmed varann naglarna igenom handflatan huvudet pressat mot hyllkanten och strupen som låser sig kan man tills man hostar och hostar och blodet i handfatet. Kan man om det gör så ont?  Fast fel isåfall för var är molnen då att hoppa in i och ta luft ifrån hans fingrar flätade i mina under köksbordet femtimmarsflämtningar och pannkaksfrukostar benen i omlott om nätterna och våra initialer i hjärtan i rimfrosten. Skulle vi inte bara kunna stanna där snälla du bara liksom älska. Som om två sugrör i samma milkshake räckte." Som om du klarade