dum och ung

klockan är 22.28 nu och jag funderar på att sätta mig på bussen till dig för att jag vill så. och för att du vill.
det är väl det jag är så ovan vid. så van vid att vilja så mycket men inte få ett skit tillbaks. så van att stå där utan förklaringar eller ett par trygga händer och vänta på något mer, något större. samtidigt är jag så ovan med att behövas att jag kanske får en hjärattack när som, känns som att hjärtat pumpar runt allt det röda i 130k/h och jag vet inte om jag ens vill stanna upp för att andas. klockan är 22.31 nu och jag vet inte om jag borde fundera så mycket mer, utan bara göra det.