dum och ung

23.32

jag blir sårad när folk som varit en stor del av ens liv inte säger hej på bussen. det sårar mig och jag är antagligen likadan själv. och det sårar mig ännu mer. men jag begär inget mer än ett litet litet hej. en vinkning, ett leende. klart vi inte har ett skit gemensamt längre men det fanns en tid då vi var allt för varandra, eller om så lite. klart vi inte ska sätta oss ner och bygga med lego eller bli bästisar igen. men ett leende, ett leende? ibland är det hela världen.

2010-10-06 @ 23:32:44 Allmänt Permalink


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0