dum och ung

Tillslut orkar inte himlen mer. Det blir för tungt och inte ens molnen vill hålla tillbaks längre.
Tillslut orkar inte humlen mer och det är då det faller över oss, över takåsar och busshållplatser över mammor med cityanpassade barnvagnar och någonstans en mamma utan barnvagn.
en hållplats busschauffören glömmer och någonstans en man med ett hål i sitt hjärta.

Himlen kan jämföras med oss. ingen nämner det ens tänker tanken. kanske?

vi fyller oss själva till bristningsgränsen, tills det till och med syns utanpå och allt bara glider ur fingrarna och man är för trött för att fånga allting innan det slår i marken och går i hundra kanske tiotusen bitar.
vi väntar på att släppa allt tills det sköljer över oss och tills det bara finns ett alternativ. att regna.

Vi måste tillslut våga släppa taget för att börja leva igen.
vi måste få gråta tills tårarna till sist tar slut och det skaver om kinderna.
Först då förstår vi värdet utav allt vi sett förbi.

Människor är moln.
moln är människor.
Folk vänder med vinden, blir tyngre och tyngre fast än ingenting syns. bara känns.
vi lever våra liv i det tysta och är så rädda. rädda för allt.
så rädda för vad andra ska tycka om oss. så rädda för vad vi ska tycka om oss själva.
för rädda för allt. för rädda för livet. och jag med. jag är också rädd.

Men det är först när vi regnat som vi lättar.
Det är först när vi äntligen släpper taget om det trygga och fryser på kullerstenar som vi lär oss om det som kallas livet.

Att bli ljus i själen efter år av gråzoner.
Att våga släppa regnet.
Att våga bli till is för en stund. För att sedan tina i solen igen.