23.23
På bussen hem från stan idag luktade det vinyl.
vinyl från när jag sprang med småbarnsben och stoppade ner min nos bland pappas ölbackar med skivor och tittade fascinerat med små klotrunda havsblå bebisögon. eller ja, bebis och bebis. jag förstod i alla fall att den där lukten var det något speciellt med.
det luktade vinyl idag och jag blev sentimental, lite småsorgsen och ändå upprymd utav lycka inombords.
jag tänker på hur jag blivit den jag är idag. på gott och ont. på alla kvällar jag längtade mig själv bort till något som skulle komma år senare, längtade bort tiden tills dagen man började sjuan och var cool som fick stanna ute två timmar längre än i sexan och jag kommer ihåg när man gick med mamma på stan. då var man glad, eftersom man alltid fick något "lite dyrare". jag kommer ihåg mina första converse, hur jag nästan grät utav lycka. de var rosa. dyrbarare ägodel hade aldrig fyllt mina händer.
sen tänker jag på hur lite jag uppskattar sådant nu för tiden. alla par converse jag slitit ut nu, hur jag njuter i stunden jag köper dem men inte dagen efter. inte ens en timma efteråt känns det så där bra som det gjorde då världen på något sätt var ny, för sex år sedan. hur ser man allt med helt nya ögon igen? kan någon lära mig.
i morgon åker jag till arvika. mitt motto där ska vara att se allt som om det vore för första gången. vänner, mat, vin och bra musik. och inte vara rädd för någonting, någonting alls.
(fin låt)
vinyl från när jag sprang med småbarnsben och stoppade ner min nos bland pappas ölbackar med skivor och tittade fascinerat med små klotrunda havsblå bebisögon. eller ja, bebis och bebis. jag förstod i alla fall att den där lukten var det något speciellt med.
det luktade vinyl idag och jag blev sentimental, lite småsorgsen och ändå upprymd utav lycka inombords.
jag tänker på hur jag blivit den jag är idag. på gott och ont. på alla kvällar jag längtade mig själv bort till något som skulle komma år senare, längtade bort tiden tills dagen man började sjuan och var cool som fick stanna ute två timmar längre än i sexan och jag kommer ihåg när man gick med mamma på stan. då var man glad, eftersom man alltid fick något "lite dyrare". jag kommer ihåg mina första converse, hur jag nästan grät utav lycka. de var rosa. dyrbarare ägodel hade aldrig fyllt mina händer.
sen tänker jag på hur lite jag uppskattar sådant nu för tiden. alla par converse jag slitit ut nu, hur jag njuter i stunden jag köper dem men inte dagen efter. inte ens en timma efteråt känns det så där bra som det gjorde då världen på något sätt var ny, för sex år sedan. hur ser man allt med helt nya ögon igen? kan någon lära mig.
i morgon åker jag till arvika. mitt motto där ska vara att se allt som om det vore för första gången. vänner, mat, vin och bra musik. och inte vara rädd för någonting, någonting alls.
(fin låt)
Kommentarer
Trackback
