"show me something new"
När man var mindre pratade man alltid om vad man skulle bli när man blev stor. inte vad man VILLE bli, utan vad man SKULLE bli. de flesta tjejerna i min klass (och säkert alla andra klasser i sveriges skolor) ville bli veterinärer eller barnmorskor (fast det var ett allt för komplicerat ord, man använde nog barnskötare istället. det klinga bra)
Jag ville aldrig jobba med barn, jag ville aldrig jobba med djur när jag var liten heller, ironiskt nog. jag som älskade alla levande ting, maskar och nakenråttor var vackra i mina ögon, kommer jag ihåg och har jag fått höra i efterhand med. jag vill fortfarande inte jobba med barn, jag är en såndär svikare i samhället, det svarta fåret i familjen, den bittra nästan - kvinnan som inte vet om hon ens vill ha barn. sen kan de väl vara söta att titta på eller så. som min systerdotter, jag tror jag älskar henne så att det gör ont ibland. men hon är speciell, såklart.
jag tror jag sa någon gång att jag ville bli veterinär jag med, för att inte verka hjärtlös eller för att bara inte orka förklara mig. nu vet jag bättre än så, man ska inte säga saker för att vara andra till lags, när man varje dag kämpar med sina egna inre personer som alla vill - och måste, tillfredställas. jag vill gärna jobba med djur i dagens läge, det är tyvärr fortfarande allt för få som har det intresset. och jag tror inte att någon av tjejerna i min klass som skulle bli veterniär har det brinnande intresset idag. tyvärr.
Så, medan killarna fantiserade om att bli brandmän eller poliser (antagligen inte alla. speciellt inte de dära några som hade helt andra tankar. men som ljög. det är sånt man gör ibland. för att kunna orka) så hade jag redan bestämt mig för att bli journalist. vilket för mig innebar att man skulle få skriva och tycka till, och kanske synas ibland. inte hade jag någon aning om vad det egentligen handlade om, och inte visste jag att man kan jobba som frilansare eller att man inte får låta sina egna åsikter speglas i tidningen. jag trodde bara att man skulle få visa världen vad man tyckte och det var det. att äntligen få läsas, höras, synas, av något mer. något större.
det var min högsta önskan och min största dröm i fyra år, tills min lärare i åttan sa till mig att man måste ha bättre betyg i matte, och att det skulle bli svårt för mig. poff, där sprack det. min dröm och min säkerhet som jag kravlat mig fast vid som en igel, en parasit i flera års tid. allt var värdelöst helt plötsligt och ibland kommer saker som ett slag i ansiktet på en, för att man senare ska kunna resa sig upp och ändå orka kämpa sig igenom det.
det gjorde inte jag. jag hade ingen aning om vad jag ville egentligen, jag ville väl bara ha något som var mitt, som ingen annan fick eller kunde röra. som ingen var intresserad av men som alla fascinerades utav.
för det var ju inte min dröm. det var någon annans.
det jag försöker säga är att tänk vad lätt man ändras, förändras.
det är så lätt att drömmar, vare sig äkta vara eller bara fantasier, lukras upp, blir ett med det förflutna eller något man bara spolar ner i toaletten en morgon när man vaknar med en annan åsikt.
jag har fortfarande ingen aning om vad jag vill bli när jag blir stor.
min högsta och enda önskan är mest att aldrig behöva bli stor.
jag börjar tro att den aldrig kommer slå in. tyvärr.
Jag ville aldrig jobba med barn, jag ville aldrig jobba med djur när jag var liten heller, ironiskt nog. jag som älskade alla levande ting, maskar och nakenråttor var vackra i mina ögon, kommer jag ihåg och har jag fått höra i efterhand med. jag vill fortfarande inte jobba med barn, jag är en såndär svikare i samhället, det svarta fåret i familjen, den bittra nästan - kvinnan som inte vet om hon ens vill ha barn. sen kan de väl vara söta att titta på eller så. som min systerdotter, jag tror jag älskar henne så att det gör ont ibland. men hon är speciell, såklart.
jag tror jag sa någon gång att jag ville bli veterinär jag med, för att inte verka hjärtlös eller för att bara inte orka förklara mig. nu vet jag bättre än så, man ska inte säga saker för att vara andra till lags, när man varje dag kämpar med sina egna inre personer som alla vill - och måste, tillfredställas. jag vill gärna jobba med djur i dagens läge, det är tyvärr fortfarande allt för få som har det intresset. och jag tror inte att någon av tjejerna i min klass som skulle bli veterniär har det brinnande intresset idag. tyvärr.
Så, medan killarna fantiserade om att bli brandmän eller poliser (antagligen inte alla. speciellt inte de dära några som hade helt andra tankar. men som ljög. det är sånt man gör ibland. för att kunna orka) så hade jag redan bestämt mig för att bli journalist. vilket för mig innebar att man skulle få skriva och tycka till, och kanske synas ibland. inte hade jag någon aning om vad det egentligen handlade om, och inte visste jag att man kan jobba som frilansare eller att man inte får låta sina egna åsikter speglas i tidningen. jag trodde bara att man skulle få visa världen vad man tyckte och det var det. att äntligen få läsas, höras, synas, av något mer. något större.
det var min högsta önskan och min största dröm i fyra år, tills min lärare i åttan sa till mig att man måste ha bättre betyg i matte, och att det skulle bli svårt för mig. poff, där sprack det. min dröm och min säkerhet som jag kravlat mig fast vid som en igel, en parasit i flera års tid. allt var värdelöst helt plötsligt och ibland kommer saker som ett slag i ansiktet på en, för att man senare ska kunna resa sig upp och ändå orka kämpa sig igenom det.
det gjorde inte jag. jag hade ingen aning om vad jag ville egentligen, jag ville väl bara ha något som var mitt, som ingen annan fick eller kunde röra. som ingen var intresserad av men som alla fascinerades utav.
för det var ju inte min dröm. det var någon annans.
det jag försöker säga är att tänk vad lätt man ändras, förändras.
det är så lätt att drömmar, vare sig äkta vara eller bara fantasier, lukras upp, blir ett med det förflutna eller något man bara spolar ner i toaletten en morgon när man vaknar med en annan åsikt.
jag har fortfarande ingen aning om vad jag vill bli när jag blir stor.
min högsta och enda önskan är mest att aldrig behöva bli stor.
jag börjar tro att den aldrig kommer slå in. tyvärr.
Kommentarer
Trackback
