dum och ung

Man försöker hämta andan där andan finns.  Men inte på bussen. På bussen gör det ont, vill blunda men går inte. Jag har iaf tagit mig till jobbet idag. Det ska jag fan ha en eloge för. Det har gått en dag men känns som en månad minst. Om en månad då? Kommer det att kännas som ett år? Jag vet inte om jag är gjord för det här. Hade jag haft en aning hade jag bunkrat upp inför ensamheten, inför dagarna, kvällarna och nätterna utan dig. Jag vet inte. Jag vet egentligen inte varför jag ens skriver det här, ingenting gör någon skillnad och ingenting kommer att bli som förut.