dum och ung

lyssnar på uppsnärjd i det blå och känner att det är precis så, precis så det är. precis det jag är. men hellre så himla mycket högre upp bland molnen än vanligt än nere på den trista gråa asfalten. i över halva mitt liv (ja, så himla tragiskt va, haha-ha) har jag trott att lycka och äkta glädje är ett tillstånd som är omöjligt att uppnå - och i de små stunderna man kanske nästan nuddar så lukras allt upp igen för att åka ner som en klump i magen. i halva mitt liv har jag trott att äckligt positiva, glada människor endast är naiva tomma skal som bara inte känner något. som lever i sin egna lilla bubbla och lämnar det där seriösa och allvarliga till resterande skaran.. men vet ni vad, jag lever själv i en såndär bubbla nu. och jag har aldrig mått bättre. och förvånandsvärt nog så har jag inte förvandlats till en robot. tvärtom, allt känns och är så himla mycket större än marken jag går på, sängen jag sover i. och det känns. på riktigt den här gången. det ni, damer och herrar.