det här skulle bli ett kort inlägg
Jag skriver alltid ner små anteckningar i mobilen eller i mitt block jag bär med mig i väskan, för att jag inte ska glömma bort alla dessa skitbra genialiska idéer eller tankar jag tänker, eller saker jag ska skriva. ett problem tycks dock återstå och det är att jag aldrig hinner/kan skriva en sammanhängande mening. detta verkar vara en omöjlighet i min och t9's värld. till exempel skulle jag ju kunna skriva ner "skriv om hur du såg världens roligaste skor när du satt på bussen" men nej. kollar man på mina heliga skrifter så står det bara: skobuss. JAHA tänker jag två dagar senare när jag ser anteckningen, och kan bara inte komma på vad fan jag menade. antagligen tänker jag på alla andra saker typ att jag skrivit fel och att det ska stå skoLbuss. ja, ni fattar. detta var även ett kasst exempel eftersom jag SJÄLVKLART aldrig kommer glömma världens roligaste skor. de finns faktiskt (nästan) fångade på bild. i somras såg vi dem, jag, neche och jelena. på kanske världens mest korrekta och pk människa.
men i alla fall, här är tydligen några anteckningar jag anser vara extra VIKTIGA tankar:
dagiskärlek
83-årig söt tant
läppinen + herrgårdsvägen + guldsmedshyttan
skriv om att du grisa
sundhast.se
"paris är ett lögn"
jahaja... då var det bara en sak kvar då och det är att förklara dessa. vet inte om det går. känns som att den där ashärliga känslan som infann sig då jag var med om/tänkte på dessa scenarion på något sätt inte är... lika ashärlig längre. mest bara förvirrande! men då börjar vi:
dagiskärlek - i går när jag gick från bussen bort till jobbet skulle jag precis öppna dörren till pisstunneln in till nordstan när min "dagiskärlek" mattias gick förbi mig. har inte sett honom sen ja, dagis. då undrar ni säkert "omg hon KÄNDE IGEN HONOM, hon måste ha varit deeeeply inlöööööv". svar nej. alla fattar ju att dagiskärlek innebar att man bara inte hatade någon lika mycket som de andra barnen. och att man kanske hoppade på samma studsmatta ibland. nåväl, anledningen till att jag kände igen honom var för att HAN SÅG EXAKT LIKADAN UT. NO JOKE. jag slår vad om att han till och med hade samma par byxor men förlängt dem lite. frisyren och ansiktet var precis som på en treåring. det var så ofattbart. hur en människa liksom fastnat så i tiden. sen tänkte jag på ett försvarstal med henrik schyffert när han lägger fram sin teori om att vår klädstil har en tendens av att fastna i den tiden vi på något sätt fick bekräftelse eller kände oss riktigt lyckade. då tyckte jag ännu mer synd om mattias. han har alltså inte fått någon bekräftelse eller känt sig lyckad på 16 år.
83 årig söt tant - ja, får ju inte gå in på några detaljer men häromdan pratade jag med sveriges kanske ensammaste 83åring i telefon. jag ville krama henne och berätta att jag kunde åka några mil till staden hon bodde i och dricka en kopp te med henne. det gjorde jag inte. istället var jag tvungen att fortsätta samtalet och det slutade med att jag sålde till henne. då kändes det bara ännu värre. det var ju uppenbart att hon köpte för att hon var ensam och ville få lite mer värdefull kvalitétid i telefonen med mig. tre minuter extra var ju ungefär vad hon fick. åhh. men hon berätta om livet hon hade levt och det lät fint i alla fall.
läppinen + herrgårdsvägen + guldsmedshyddan - .... ja. vad finns det att säga? höll på att vrida mig av skratt när jag skulle fråga "är det här hos läppinen?" jag menar LÄPPINEN ... sån himla finnestereotyp. när jag sedan såg att han bodde på herrgårdsvägen i GULDSMEDSHYDDAN gick det inte. det brast. det fattar väl vem som helst?
skriv om att du grisa - min största passion här i livet är en god kopp sojacappuccino från espresso house. det är liksom ett måste när man går förbi. hela min själ och kropp bara skriker JA!JA! ibland känns det som om jag inte kan tänka en enda rationell tanke innan jag fått min dagliga dos. ja, jag är skadad av detta jävla hipster&take-awaysamhälle. jaja. imorse slog jag på stort och festade till det lite extra med några scones till. sen tog jag min take-awaymugg och min take-awaypåse och gick till jobbet. väl framme fick jag leta fram en extra stor tallrik för att inte söla ner bordet med min take-awaysylt.
en sak som jag kommit fram till nu på senare tid är att jag alltid måste tjöta en jävlans massa under mina måltider, för är alltid sist klar. helt plötsligt vart det dags för ett litet möte. tog då med mig min take-awaysylt, mina take-awayscones med min take-away mugg (som då alltså ser ut som om den blivit antastad av någon. helt jävla blodröd. mitt läppstift kletar alltid ner så väldans mycket)
sen är allt som en dimma ....... sitter nämligen runt detta relativt lilla bord med tre nya arbetskollegor (vuxet)
och bara... äter som en grottmänniska. slafsar med sylten, spiller cappuccino.. tappar min take-awayscone upponer på tallriken och bara BRYR MIG INTE. smular ner klänningen och skojar till det med ett "känner mig som kakmonstret nu HEHEHHE" varpå INGEN skrattar. alla är gravallvarliga och seriösa. där någonstans började jag förstå att jag gått för långt. hedanefter överväger jag att över huvudtaget inte äta offentligt. kanske äter på toa imorgon. en annan liten parantes som också ska påpekas är att när jag kom hem ikväll upptäckte jag världens största bit broccoli mellan tänderna. jag har inte ätit sen lunch och INGEN har sagt något. mina arbetskollegor måste alltså gottat sig åt det här hela dagen. eller äcklats utav det. gränsen är hårfin.
sundhast.se - finns väl kanske roligare anteckningar än den här. men ska också understrykas att detta är den enda anteckning som det liksom inte går att utveckla något mer till. mer än att jag tydligen tycker det var väldigt lustigt att jag i ett samtal helt plötsligt satt och pratade om hästar. och om hö.
"paris är en lögn" - den här är nästan tråkigare än den förra. men en kille jag snacka med sa att hans mamma inte var hemma "hon är inte hemma nu. hon är i paris." och DÅ börjar jag skratta. som om det vore något lustigt? jag tyckte ju bara att det vore så himla kul om det vore en lögn. en bortförklaring istället för "mamma är inte hemma nu hon är och handlar". det hade varit så imponerande att dra till med en sån lögn. så kreativt och just för att det är så jävla onödigt. stenskönt!
JÄVLAR silket långt inlägg detta blev. man kan ju nästan tro att jag inte har något liv. det har jag. vill jag tillägga då.
men i alla fall, här är tydligen några anteckningar jag anser vara extra VIKTIGA tankar:
dagiskärlek
83-årig söt tant
läppinen + herrgårdsvägen + guldsmedshyttan
skriv om att du grisa
sundhast.se
"paris är ett lögn"
jahaja... då var det bara en sak kvar då och det är att förklara dessa. vet inte om det går. känns som att den där ashärliga känslan som infann sig då jag var med om/tänkte på dessa scenarion på något sätt inte är... lika ashärlig längre. mest bara förvirrande! men då börjar vi:
dagiskärlek - i går när jag gick från bussen bort till jobbet skulle jag precis öppna dörren till pisstunneln in till nordstan när min "dagiskärlek" mattias gick förbi mig. har inte sett honom sen ja, dagis. då undrar ni säkert "omg hon KÄNDE IGEN HONOM, hon måste ha varit deeeeply inlöööööv". svar nej. alla fattar ju att dagiskärlek innebar att man bara inte hatade någon lika mycket som de andra barnen. och att man kanske hoppade på samma studsmatta ibland. nåväl, anledningen till att jag kände igen honom var för att HAN SÅG EXAKT LIKADAN UT. NO JOKE. jag slår vad om att han till och med hade samma par byxor men förlängt dem lite. frisyren och ansiktet var precis som på en treåring. det var så ofattbart. hur en människa liksom fastnat så i tiden. sen tänkte jag på ett försvarstal med henrik schyffert när han lägger fram sin teori om att vår klädstil har en tendens av att fastna i den tiden vi på något sätt fick bekräftelse eller kände oss riktigt lyckade. då tyckte jag ännu mer synd om mattias. han har alltså inte fått någon bekräftelse eller känt sig lyckad på 16 år.
83 årig söt tant - ja, får ju inte gå in på några detaljer men häromdan pratade jag med sveriges kanske ensammaste 83åring i telefon. jag ville krama henne och berätta att jag kunde åka några mil till staden hon bodde i och dricka en kopp te med henne. det gjorde jag inte. istället var jag tvungen att fortsätta samtalet och det slutade med att jag sålde till henne. då kändes det bara ännu värre. det var ju uppenbart att hon köpte för att hon var ensam och ville få lite mer värdefull kvalitétid i telefonen med mig. tre minuter extra var ju ungefär vad hon fick. åhh. men hon berätta om livet hon hade levt och det lät fint i alla fall.
läppinen + herrgårdsvägen + guldsmedshyddan - .... ja. vad finns det att säga? höll på att vrida mig av skratt när jag skulle fråga "är det här hos läppinen?" jag menar LÄPPINEN ... sån himla finnestereotyp. när jag sedan såg att han bodde på herrgårdsvägen i GULDSMEDSHYDDAN gick det inte. det brast. det fattar väl vem som helst?
skriv om att du grisa - min största passion här i livet är en god kopp sojacappuccino från espresso house. det är liksom ett måste när man går förbi. hela min själ och kropp bara skriker JA!JA! ibland känns det som om jag inte kan tänka en enda rationell tanke innan jag fått min dagliga dos. ja, jag är skadad av detta jävla hipster&take-awaysamhälle. jaja. imorse slog jag på stort och festade till det lite extra med några scones till. sen tog jag min take-awaymugg och min take-awaypåse och gick till jobbet. väl framme fick jag leta fram en extra stor tallrik för att inte söla ner bordet med min take-awaysylt.
en sak som jag kommit fram till nu på senare tid är att jag alltid måste tjöta en jävlans massa under mina måltider, för är alltid sist klar. helt plötsligt vart det dags för ett litet möte. tog då med mig min take-awaysylt, mina take-awayscones med min take-away mugg (som då alltså ser ut som om den blivit antastad av någon. helt jävla blodröd. mitt läppstift kletar alltid ner så väldans mycket)
sen är allt som en dimma ....... sitter nämligen runt detta relativt lilla bord med tre nya arbetskollegor (vuxet)
och bara... äter som en grottmänniska. slafsar med sylten, spiller cappuccino.. tappar min take-awayscone upponer på tallriken och bara BRYR MIG INTE. smular ner klänningen och skojar till det med ett "känner mig som kakmonstret nu HEHEHHE" varpå INGEN skrattar. alla är gravallvarliga och seriösa. där någonstans började jag förstå att jag gått för långt. hedanefter överväger jag att över huvudtaget inte äta offentligt. kanske äter på toa imorgon. en annan liten parantes som också ska påpekas är att när jag kom hem ikväll upptäckte jag världens största bit broccoli mellan tänderna. jag har inte ätit sen lunch och INGEN har sagt något. mina arbetskollegor måste alltså gottat sig åt det här hela dagen. eller äcklats utav det. gränsen är hårfin.
sundhast.se - finns väl kanske roligare anteckningar än den här. men ska också understrykas att detta är den enda anteckning som det liksom inte går att utveckla något mer till. mer än att jag tydligen tycker det var väldigt lustigt att jag i ett samtal helt plötsligt satt och pratade om hästar. och om hö.
"paris är en lögn" - den här är nästan tråkigare än den förra. men en kille jag snacka med sa att hans mamma inte var hemma "hon är inte hemma nu. hon är i paris." och DÅ börjar jag skratta. som om det vore något lustigt? jag tyckte ju bara att det vore så himla kul om det vore en lögn. en bortförklaring istället för "mamma är inte hemma nu hon är och handlar". det hade varit så imponerande att dra till med en sån lögn. så kreativt och just för att det är så jävla onödigt. stenskönt!
JÄVLAR silket långt inlägg detta blev. man kan ju nästan tro att jag inte har något liv. det har jag. vill jag tillägga då.
Kommentarer
Trackback
