dum och ung

jag är inte bra på att hantera att vara en känslomänniska. jämt och ständigt har jag trott att det kanske går att styra. att jag kan låta de "logiska" tankarna ta över till slut och att det ska bli bra där uppe i huvudet. bra och faktiskt också stanna så. men jag är orolig i kroppen. har inte haft någon vidare matlust på över en månad och jag önskar jag kunde ta tag i mig själv, rycka upp mig, öppna ögonen och se allt det vackra som faktiskt finns. som jag vet att jag har. jag orkar inte och jag blir misstänksam mot allt och alla, hur jävla lite jag än vill. börjar tro att en spräckt trumhinna + förkyld + go inflammation i BÅDA ögonen är ett resultat av att jag är sönderstressad inombords. jag är stressad för allt jag får panik över att kanske inte hinna göra. det bottnar sig inte i verkligheten. det bottnar sig i mitt huvud och jag vet inte hur jag ändrar mina tankar. kbt kanske skulle bitit hårdare på mig. när, hur vad. jag ska ju fan börja plugga nu. snart. jättesnart. jag har ju längtat efter det här. ju.