dum och ung

Väldigt, väldigt snart ska jag göra någonting som känns väldigt väldigt svårt. Det gör ont både psykiskt och fysiskt att ens tänka på det och jag vet inte om jag kan svälja verkligheten om den visar sig vara någonting annat. Vet inte vad för alternativ som finns mer än galgen, nej. Vet inte hur det går till det här med att allting växer till stora smörjor som blir kämpigare och kämpigare att ta sig ur och jag vet inte hur det har gått till när jag gått från den positiva till den cyniska bitterfittan i min klass som i tystnad sitter och föraktar, sakta men säkert dör inombords. Jag vet att det är mitt eget fel, att jag inte kan ta tag i saker och ting i tid. Att det läggs på hög som böcker tills det bara rasar alltihop på samma gång och det sköljer över mig. Antagligen skriver jag någonting här sen om glädjen, eller den totala förtvivlan.