dum och ung

Ibland tror jag att man bara måste kasta sig utför stupet, hur livrädd man än är för att landa hårt på asfalten, ibland är det det enda alternativet. Man vet inte hur många revben man kommer bryta, hur ont det kommer göra, vilka men, handikapp eller sår som kommer stanna kvar för livet. Man kanske inte ens vet om man kommer komma ut levandes på andra sidan. Men man vet att man måste göra det, att om man tvekar och ser sig bakom axeln allt för länge innan man hoppar så kommer man förlora allt, kanske mest av allt sig själv.  Jag är livrädd Räddare än jag någonsin varit, för någonting.  Samtidigt har det redan övergått till något annat, något större än mig själv. Det handlar inte längre bara om känslor eller listor jag skriver, självhjälpsböcker eller att försöka hålla sig själv vid liv. Det handlar om att hålla oss vid liv. Det är nu den börjar, resan. Och jag ska hålla huvudet ovan vattenytan, trampa med fötterna, då och då en kallsup. Men jag vet nu. Jag måste kasta mig ut över kanten på klippan och vila i tanken på friden. På resan. Och jag ska komma ur det här levandes. VI ska det.    Jag ska göra det här. Det är min skyldighet mot mig själv och mot oss.  Och jag ska aldrig för en sekund tillåta mig själv att blicka bakåt